Köa för bröd

Förra fredagen åkte jag med åttans spårvagn ut mot Arabiastranden från Tölö. Passerade Frälsningsarméns brödkö och såg några av de 20-30% i Vanhanenlandia som man inte behöver prata om för att 70-80% är nöjda.

Det är också bland de 70-80% som röstarna återfinns, och det är där man skall fiska efter röster. De andra (20% av Finlands 5,3 miljoner invånare utgör ju bara dryga miljonen av befolkningen) behöver man inte ta i beaktande för de är avundsjuka. Avundsjuka är fult, det vet varenda människa. Och eftersom vår regering är inriktad på att leda och arbeta för de 7-8 av 10 medborgare som räcker till för att upprätthålla det politiska system vi nu har, så lär väl ingenting förändras i framtiden heller.

Men: ett tecken på hur väl ett samhälle mår är förmågan att ta hand om dem som är mest utsatta. Att en stor del av befolkningen ser sina realinkomster stampa på stället (med god tur) eller till och med sjunka (vilket i praktiken sker får många) när hyror, matpriser och sjukvårdsavgifter stiger, är ett reellt problem, inte något som skall tigas ihjäl i den nöjda majoritetens namn.

Jag torde räknas in bland de 70-80% som fått det bättre. Jag är inte nöjd med den utveckling högerut som vår regering driver på. Framför allt så är jag äcklad av den arrogans som Vanhanen uttrycker i sin iver att lägga locket på diskussionen av en tilltagande fattigdom bland dem som har det sämst. Och detta sker upprepade gånger.

Kanske vi skall vara tacksamma för att vår statsminister framhärdar i sina idiotiska uttalanden? Vi slipper åtminstone höra den tomma retoriken om sociala förbättringar och ens möjligheten till något slags jämställdhet i Republiken Finland.

You're on your own, fattiglappar, face it. Det stora flertalet skall forstätta upprätthålla nidbilden av demokrati och framgång. I praktiken är ni utelämnade åt er själva.

Glad Valborg i brödkön!