Det är kallt, kom inte in

Jag har varit hemma så länge att Kim Jong Il snart framstår som ett socialt underverk i jämförelse med mig. Men jag har snyggare hår.

Givetvis har jag hunnit bekanta mig med (över)utbudet av underhållning på tv. Tänker inte försöka ge sken av att jag sitter och läser nobelförfattare dagarna i ända, Herta Müllers Hjärtdjur undantaget. Och det är en skrämmande bok. Det går inte att läsa den utan att reflektera över hur ens liv hade tett sig om man vuxit upp i en diktatur av det rumänska slaget. Resultatet av de reflektionerna är om möjligt ännu mera skrämmande än Müllers berättelse i sig.

Numera får statsministrar med napoleonkomplex miniatyrstatyer föreställande domen i Milano upptryckta i snoken, och skadeglädjen känner inga gränser runtom i Europa. Tyvärr lär inte det politiska läget i Italien att förändras nämnvärt, Berlusconi har sina anhängare. De är många och deras inflytande är intakt.

I den snötäckta Republiken finns det säkert folk som drömmer om att tryckta upp en miniatyrmodell av Näsineula där solen inte lyser på ett flertal av våra ministrar, eftersom förmågan till eftertanke och självsanering tycks vara på samma nivå här som inom italiensk dagspolitik. Liksom italiernarna får vi väl ty oss till de demoktratiska medel som står till buds, och rösta när tillfälle ges.

Tyvärr tenderar det politiska minnet att vara kort (hos alla inblandade parter), och nu gäller det att samla poäng genom att flirta med den rasistiska och främlingsfientliga underström som trögt flytande rör sig i bottenträsket i lämpliga nätfora där "folket" fritt ges utrymme att utnyttja sin rätt till yttrandefrihet. Gällande allt från somalier, veganer och bögar till låghalta truckförare och folk som bor i hus utan hiss. Det finns röster att hämta.

Kölden smäller i knutarna.

Mässförbi

Bokmässan är överstökad och jag är, likt många andra, rent sinnejsukt trött. Att under fyra dagar omges av drygt 77.000 människor kräver sin tribut i form av svullna fötter, slutkörd hjärna, skamfilad lever.

Natten mellan lördag och söndag sov jag oroligt och drömde mig igenom alla upptänkliga slag av männsikomyller och sorl. Sen drömde jag att jag skulle delta i en konferens för människor med stora huvuden.

Det tyckte jag var något märkligt, jag har ett ganska litet huvud. Tills jag insåg att jag nog egentligen skulle fungera som nåt slag av arrangör.

En bok köpte jag på mässan, Elin Wägners Pennskaftet i pocket. Den kostade mig 3 euro. Nästa år är det 100 år sedan denna Wägners första egentliga roman utkom.

Allt det nya och hippa gör mig avvogt inställd, märker jag. Speciellt om man bombarderas med det i alltför många dagar å rad.

Nobelvåndor

Nu har ett gäng journalister, fotografer och experter besökt statsministerns hus och letat efter hyvlade bräder utan att hitta några. Det är så spännande så klockorna stannar.

Titta, här är en kvistfri furuplanka! Den har nog kostat 10 euro löpmetern. Minst.

Aningens mera spännande är eftermiddagens äntligenhändelse, där någon kommer att bli utsedd att i december stiga fram och ta emot en pränika och ett rätt så tjockt kuvert ur knugens hand. Alla kulturredaktörer med självaktning har inför detta tvingats spotta ur sig åtminstone ett par tre namn (de två mest frekvent förekommande är givetvis Amos Oz och Joyce Carol Oates).

Jag tippar på a) en lyriker b) någon ickeeuropeisk, ickeamerikansk (vare sig Nord- eller Sydamerika) c) att jag kommer att få äta upp mina tippningar när romanfabriken Oates får priset.

Det må vara önsketänkande och ett uttryck för mina egna högst personliga preferenser att jag vill se en lyriker som pristagare, men jag ser gärna t.ex. Tomas Tranströmer i den rollen.

Klockan 14.00 normal esbotid gläntar Peter Englund på dörren och befriar oss från våra litterära plågor för den här hösten, då får vi veta.

Tristess i läsandet

Nu gick det troll i läsandet. Som alltid när jag är sjuk så ger jag mig på rejäla doningar i läslistan. Men både Ian McEwans På Chesil Beach och Joyce Carol Oates (uppenbara mellanverk) Den tatuerade flickan smakade mig trä och fick mig bara att skruva mig igenom läsprocessen och gjorde det hela till en litterär joggingtur utan mål. Utan att vara konditionshöjande, liksom.

Inte för att alla böcker behöver vara det, inte alls. Och inte för att man behöver se trögläsandet som en prestation. Vill dock göra mera än att lubba igenom texterna.

Tips, nån?

Lungromantik

Så blev det att till att byta ut Bok och Bibliotek mot ett besök hos lungläkaren. Ett byte som nog inte känns riktigt rättvist, men för all del, det finns inget alternativ i detta läge.

Innan läkekonsten gav oss penicillin och kortison har folk i generationer hostat lungorna ur kroppen genom mänsklighetens historia fram till tiden efter andra världskriget. Huruvida detta är en rättvisefråga kan vi kanske hoppa över. Svaret är uppenbart pinsamt.

Speciellt som tillgången till mediciner fortfarande är begränsad till ett globalt sett ganska litet fåtal som har råd med dem eller är i den lyckliga situationen att någon annan är villig att betala.

Hagar Olsson hade bacillskräck vilket ledde till uppenbara svårigheter i umgänget med den tuberkulösa Edith Södergran under de få gånger de träffades i verkliga livet. De geografiska omständigheterna, avståndet mellan Raivola och det mondäna och betydligt mer hygieniska Helsingfors, kanske gjorde att systrarna trots allt kunde låta sin relation utvecklas och leva - brevledes.

Men lungsjukeromantiken kan vi lugnt ta och skita i. Hade det funnits mer adekvata behandlingsmetoder än den välgörande luften i Davos så hade vi nog fått se ett annat författarskap.

Och en annan bild av författaren, utan fläckade näsdukar, blekt ansikte mot bleka lakan och en förmodad (intellektuell) isolation i en karelsk utby.

Snart brinner yllesockorna!

Hela den trilobita personligheten har rastat själen - eller åtminstone försökt - ett tag. Dessvärre betvivlar jag att min personlighet tagit del av någon föredömlig evolution under tiden.

I dagens upplaga av Hufvudstadsbladet har Finlands pälsdjursuppfödare valt att köra sin helsidesannons från en dryg vecka tillbaka i repris. Det är mycket propaganda, terrorister och terrorattacker, och en framtid där pälsmotståndarna kommer att förhindra varje hederlig medborgare att bära yllesockor. Eller dricka mjölk.

Varför pälsnäringen ska ta mjölkproducenterna som gisslan i sin märkligt utformade annons kan man ju fråga sig. Den ofrivilliga komiken i det att beskylla andra för propaganda när hela ens retorik kunde ha klippts ur vilken handbok för propaganda som helst, gör det hela bara ännu mera pinsamt.

Pälsmotståndarna demonstrerar också, vilket naturligtvis inte ska ses som en demokratisk rättighet utan som något synnerligen suspekt. De skriker nämligen. När de demonstrerar, alltså.

Till skillnad från annonsen som är neutral och saklig, kan man anta?

Jag undrar bara om pälsuppfödarna tyckte att det inte räckte med att skjuta sig i foten en gång, utan anser med nödvändighet att de måste pricka den andra foten också?

För all del, jag tycker inte att det är fullt klokt att skruda sig i kommandohuva och släppa ut minkarna tillbaka till en natur där de aldrig hört hemma, men vad tror uppfödarna att de uppnår med sin annons?

Visa mig en normalt navlad person som öppnar tidningen på morgonen, läser annonsen och tänker "Ett hyvens folk, de där pälsuppfödarna! Sicken positiv självbild! De framstår på intet sätt som paranoida eller överspända, utan som öppna och trevliga landsortsbor".

Att ta fram megafonen i Husis hjälper föga. Vem tror de lyssnar? De redan frälsta? De som är intresserade av ekologiskt producerade varor och hållbar utveckling? De som skiter i varifrån äggen kommer bara de är billiga?

För den (som jag) hoppas på att det ska gå att bo på landsbygden i detta land också en tid framöver så kan man inte annat än släppa en djup suck, är det inte vegetarianerna så är det gaylobbyn som kommer att förvandla det underbara, finländska samhället till ett gigantiskt koncentrationsläger. Tro mig.

Halvvägs

Semester kan innebära olika slag av stiltje, bleke i hjärnan och gammal god lugn och ro. Försöker motverka semesterkoman genom att läsa. De senaste dagarna har P O Enquist hållit mig sällskap, i form av Ett annat liv. Tanken på att jag snart är tvungen att skiljas från denna bok känns vemodig. Det finns böcker man önskar aldrig skulle ta slut, till skillnad från de hjärnspolardeckare som jag brukar varva med.

Lever dock i den fromma förhoppningen att Siri Hustvedts The Sorrows of an American kommer att bli min räddningsplanka.

Resten av tiden ägnas åt att förundras den ivrigt blommande rosenbuske som klamrar sig fast vid staketet på vår lilla uteterrass.

Steven Patrick

Trots bristfälliga förberedelser (har inte t.ex. laddat ner hans senaste skiva) så kommer jag i kväll att släpa mitt medelålders arsle för att titta på en medelålders Morrissey i världens suomirockmetropol Tammerfors.

Förra kontakten med Steven Morrissey skedde under liknande väderförhållanden som nu råder, men den gången på en ultradammig plan framför den mindre scenen på Ruisrock för ett par år sedan. Ångesten inför att eventuellt skåda en total flopp av en av min ungdoms absolut största idoler förbyttes i insikten att även en nu 50-årig cyniker kan glädja en drygt 40-årig cyniker på ett naturligt sätt, utan att det har sin grund i ren och skär nostalgi.

Fast det är nog länge sedan:

Stretch out and wait
Stretch out and wait
Let your puny body lie down, lie down...

Puny har varken Morrissey eller jag varit sedan the Smiths lade av i slutet av 80-talet, men nånstans, nånstans sitter jag en sommarnatt uppe på den österbottniska slätten, rökande för att slippa myggen, och lyssnar på Ask tillsammans med J.

Vi var bleka, små, klena och luktfria 18-åringar med en för tiden typisk harmageddonångest i bröstet, nu är J borta sedan länge och jag är bor på hotell när jag går på konsert.

Det blev visst litet nostalgiskt i alla fall?

Nyhetsflödet

Midsommaren är överstökad, och pris ske gud för det. Redan innan helgen lade sig som en fuktig filt över nyhetsförmedlingen fick vi veta att Barack Obama dödat en fluga. Midsommarrapporteringen i Republiken bjuder på den årligen återkommande body count som nationen förutses behöva ta del av mellan skrubbandet av nypotatisen och bastubadet.

Centerpartiet har lyckats trassla in sig i sin valfinansieringhärva på ett helt nytt plan kan man notera. Och inte en dag går utan att den politiska amnesin uppvisar tidigare oskådade variationer på symptonkartan.

Så egentligen återstår bara att se fram emot de riktiga rötmånadshistorierna, ge mig tvåhövdade kalvar, ge mig mattvätt och kärringkånk. Ge mig korvätningsstaffetter och borthaglade sommarteatrar. Ge även mig en välbehövlig amnesi.

Tack.

Le bleu et le vert (blåått å gryönt för er, bönder)

Das Partei fick ju sin representant i Bryssel och Calle Haglund tackar väljarna i en annons i dagens Tidning. Annonsbilden är densamma som figurerat i massmedia under valkampanjen, med CH i en ljust blå skjorta och en dito grön slips.

Ibland undrar jag om det är trycket som är dåligt, om det har hänt nåt i photoshoppandet eller om CH är aningen färgblind: den blå och den gröna färgen ser inget vidare ut i kombination.

Blått och grönt är ju rätt säkra politiska färger och CH gjorde säkert rätt i att skippa den rödgula visuella bomben och lyssna på sin reklambyrå. Fast nu hade det krälat fram en stor, röd nyckelpiga i ena hörnet, och man undrar vilka andra loggor kunde ha funnits där men som saknas.

Det suckas djupt av lättnad över valresultatet i fåtöljerna på Svenska klubben (jag kan höra det ända hit), och i de österbottniska stugorna suckas det säkerligen också, men kanske inte riktigt av samma anledning.

Vad Calle Haglund står för politiskt vet väl ingen, det har ingen hunnit reflektera över, men om das Partei på nån vänster (pun intended) lyckas hålla sig kvar i regeringssamarbetet så har väl en ny minister gräddats färdigt under en femårsperiod i Brysselugnen.

Vi håller kontakt, säger Calle, och det låter lika entusiastiskt och trovärdigt som när man träffar nån gammal trögtänkt skolkompis från 1982 som man inte hade nåt behov av att umgås med då när det begav sig, och än mindre nu.

Visst, vi håller kontakten! Vi kan ju åka till Teboilen i Handsvettsviken och äta en munk nån gång.

Privatisera mera!

Helsingfors stad vill göra två flugor på smällen, spara pengar och uppmana folk till entrepenörskap genom att skära bort hundratals svenska dagvårdsplatser, förtäljer dagens Hbl.

Strålade idé! Även om jag själv inte har barn så kan jag ju inte annat än gripas av en oemotståndlig iver att starta eget. Den inneboende entrepeneuren i mig river i bröstet och vill ut. Nu är frågan bara vad man ska rikta in sig på!

Uppslagen infinner sig som flugor runt ett svinhus i Jeppo en het julidag och jag vill bara dela med mig av några:

Jag vill ha en egen spårvagn. I detta entrepenörskap ingår också att jag köper upp banan mellan Hauhoparken och Estnäsgatan, en sträcka som nu trafikeras av 7A, sen kör jag till jobbet varje morgon vid åttasnåret, parkerar vagnen i trakten av riksarkivet och vänder hemåt efer fyra. Passagerare tas upp i den utsträckning jag orkar bry mig. Verksamheten är reklamfinansierad, jag snor de kunder som Peppar.fi ska dra in 700.000 e i året på genom finlandssvensk, eh, vuxenunderhållning med kända svensksinnade profiler.

Preventiv friskvård. Jag har inga problem med att upplysa folk om att de är för feta, äter fel, röker och dricker för mycket och ska röra på sig mera. Efter att jag och klienterna gemensamt fastställt problemets art, så upplyser jag dem vidare om att de ska ge fan i att äta kebab, röka, supa och sitta hemma och titta på all skit som kommer på tv eller porrsurfa, utan istället äta grönsaker och börja stavgå. Förbannade apskaft.

Koordineringen av min nyskapande religionsundervisning. Religionsundervisningen är liksom det mesta som folk lär sig i skolorna helt överflödig (med undantag för läsa, skriva, de fyra räknesätten och sexualundervisningen). Vi lottar ut olika trossamfund och religiösa kotterier och sekter som gärna tar emot nya adepter och skickar eleverna dit. Religionslärarna sparkas och staden sparar multum. De nya proselyterna kan hänge sig åt att sprida respektive glatt budskap till varandra. Så lär skoleleverna känna en mångfald av läror.

Jag fakturerar gärna för konsulttjänsterna. Om nån förser mig med Helsingfors stads faktureringsadress löser vi detta på ett litet kick.

There goes the Grannskap

Att flytta innebär bland andra ting att man förses med en ny uppsättning grannar. För egen del tycker jag inte alltid att det känns så där oerhört lustfyllt att börja botanisera i den okända fauna som konglomeratet av grannar utgör, men det kan inte hjälpas.

Speciellt när det första granne man får syn och försöker hälsa på börjar flacka med blicken som en blandmissbrukare på väg med expresståg in i avtändningsfasen, och inte förmår klämma ur sig ett hej trots två implicita uppmaningar i form av var sitt käckt hej från P och mig.

Må vara att detta sannolikt bara är det yttersta uttrycket för den haggifiering som hos mig fortskrider i jämn takt. Men om man har råd att köpa en lägenhet som betingar ett pris på närmare en halv miljon euro så har man fan i mig råd att säga hej åt dem man möter i trapphuset.

Vilket omedelbart leder in tankarna på nostalgiska vägar, till andra grannar, i andra hus.

En av mina favoriter härrör från 4:e våningen på Trädgårdsgatan i Åbo, där jag och min dåvarande bodde i våningen rakt under. Under sommaren 1994 satt jag och författade det som skulle bli en avhandling pro gradu (blev) och skjutsa mig ut ur Åkademin (icke!), ett arbete som ibland drog ut på tiden och skulle ha fortgått långt in på nätterna om inte grannen ovanför hade haft så regelbundna vanor.

Prick halv tolv varje kväll så hördes lustfyllda suckar och stönanden från etaget ovanför när grannen levde ut sitt aktiva men uppenbart också tämligen ensamma kärleksliv. Punktligheten var häpnadsväckande och detta ordlösa men ändå så avklarnade uttryck utgjorde för mig en bakre tidsgräns för det likaledes ensamma skrivarbetet. Som dock var präglat av en större tystnad.

Jag slutförde mina studier, vad grannen slutförde vet jag inte, han ersattes av en skäggig transvestit som brukade ringa på hos min pojkvän när jag inte var hemma, i halvdana och rätt misslyckade försök att skapa (även där: sexuell) kontakt.

Trevligast bland grannarna i det huset var nog den tyske glaskonstnären med uppenbara drogproblem, men det är också en annan historia.

Remove my head

Sitter i packlådshelvetet och glor. Killen som kom in med packlådorna idag på eftermiddagen stod en lång stund framför de överfulla bokhyllorna och undrade om det finns hiss i huset som vi ska flytta till.

Det finns det.

Innan dess så kommer jag sannolikt att behöva skjuta upp koffein intravenöst för att släpa mig igenom packandets alla faser (uppgivenhet, desperation, falska förhoppningar, psykos) innan själva flyttandet är över.

Jag behöver en break.

Berlinrester

Berlinresan ter sig redan som ett minne blott, och det är i och för sig två veckor sedan vi åkte iväg för att hälsa på i teutonernas rike. Säga vad man vill om Berlin, men för den vackra arkitekturens skull behöver man inte söka sig dit.

Däremot är det en ganska avslappnad stämning som råder i stan, ta en tur via lördagsmarknaden på Kollwitzplatz nästa gång ni åker dit så förstår ni vad jag menar.

Maten? Crosskitchen är bara förnamnet. Kombinationen currywurst och Veuve Clicquot kan te sig lockande vid första anblicken... nej, nu ljuger jag.

Däremot börjar jag först nu förstå att vi sannolikt står inför en av livets stora gåtor.

Det finns saker vi aldrig kommer att förstå. Varifrån kommer vi? Vart är vi på väg? Vad är meningen med boboll? Och vilken kulinarisk kretin kommer i närheten av att ens låta idén (tänk Platon) om currywurst äntra sinnet samma dag som idén om äkta fransk skumpa?

Man fragt sich.

e-wars

Har suttit på ett antal seminarier med temat e-publicering och e-böcker de senaste veckorna. Det har tidvis varit rätt intressant. Speciellt när man iakttar hur två sinsemellan mycket olika (motsatta, ja) principer kolliderar med varandra i högljudshastighet: nämligen tanken om öppenhet och tillgänglighet, och att alla som vill ska kunna ta del av t.ex. vetenskapliga resultat (open access, folks!), i kontrast till framför allt de stora förlagens svartsjuka fokuserande på att begränsa tillgången, upphovrättsfrågor och kontroll av användningen av e-publikationer. Någon ska betala för kalaset, vilken dagens googlifierade fildelargeneration har svårt att begripa (tycker förlagen).

Nånstans mittemellan ska användare, läsare och bibliotek orientera sig, och snabbt märker man att tillgången till den fria informationen är en princip som biblioteken får pruta på för att kunna erbjuda åtminstone nån relevant service till sina användare.

För användare är vad vi är, snarare än läsare.

Den typ av e-böcker som åtminstone de vetenskapliga biblioteken är mest intresserade av är olika slag av kursböcker, som ofta är utlånade, har långa väntetider, är slutsålda eller har snotts av nån överenergisk student (visste ni förresten att det finns folk som lånar och stjäl böcker av den enkla anledningen att andra studerande inte ska ha möjlighet att tenta?). Förlagen är i omvänd ordning inte just alls intresserade att ge ut kursböcker i elektronisk form. Varför? Det lönar sig inte. Pappersböckerna går åt i alla fall, och universitetsbiblioteken och studenterna betalar.

Se här har vi ett område där ingen konkurrens stör förlagens business. De böcker som används som kursböcker är inte utbytbara, åtminstone med mycket få undantag, och säljaren bestämmer priset. Biblioteken betalar.

Själv har jag konstaterat att jag sitter i en litet lustig sits; jag arbetar på ett förlag men jag är också utbildad bibliotekarie (eller informatiker, om ni så vill. Det tycker folk låter finare. Precis samma utbildning är det såviså frågan om). Ska vi invänta att den yrkesmässiga schizofrenin bryter ut nu?

Tror inte det. Informatikerns credo "rätt information, till rätt människor, vid rätt tidpunkt och i rätt format" skulle jag antagligen haspla ur mig även under tortyr, och jag tror att många förlag missar en chans att t.ex. använda e-material som ett sätt att nå ut till nya läsare (eller användare, som sagt).

Alla förlag har inte ett utbud som alla vill ha till vilket pris som helst. Då är e-boken (gratis!) ett sätt att nå en ny publik, att visa upp vad man kan och sannolikt också öka försäljningen av den traditionella boken.

För det är ju som med allt annat, om ingen vet vad man har att erbjuda, så köper ingen, och om man har bra grejer så vill man ju gärna att folk ska veta om det.

Traumauret

På mitt jobb, där det är viktigt att alla dörrar i huset är stängda så att ingen i misstag förirrar sig in på och träffar nån levande varelse från nån annan avdelning, håller man sig med en stämpelklocka för att kunna följa upp att alla lata smitare man lurats att anställa faktiskt befinner sig på jobbet.

Vad man gör där är det inte alltid så noga med.

Stämpelklockan hör till de föremål som har sitt omedelbara ursprung hos djävulen, och jag för en ojämn kamp mot denna tingest. I förrgår glömde jag stämpla ut för "arbetsresa", vilket tvingade mig att inleda en epostkorrespondens med timeconens yttersta väktare om vad, hur och varför korrigeringar ska göras.

Idag hade jag förträngt att jag är på väg till Berlin i morgon bitti, men påföljd att utstämpling "jag-borta-på-egen-tid-och-ni-ska-skita-i-vad-jag-gör" icke blev exekverad på önskat sätt.

Timeconmannen har alltså mail att vänta. Han tycker inte om att göra korrigeringar. Han har antagligen en uppsättning vaxdockor föreställande alla i personalen och i skrivande stund sitter han och trycker in ytterligare en knappnål i dockan föreställande mig.

Jag tror jag tar och pluggar ur ett tag.

Titta, mor! Det blev ett flödesschema!

Men problemet är att det blev det inte alls det. Jag försöker komma igång med arbetet med det som nån gång i en avlägsen framtid ska utmynna i ett processhanteringsverktyg på mitt jobb. Jag mindmappar så det står härliga till. Jag skriver listor på vad?, varför?, vem? och hur?, som jag ska presentera på tisdag. Jag ringar in informationsflöden och ansvarsfördelning.

Erfarenheten säger att det är bortkastat att skapa system som folk inte vet vad man ska använda till och som de upplever som krångliga eller nåt slags överlopps dynga som nån (oftast ledningsgruppen eller el jefe eller nån annan Satan's little helper) kommit på att alla ska tvingas använda, men som inte ger nåt mervärde.

Alltså måste man få folket att inse det här är nåt som i allra högsta grad har att göra med deras jobb, och att det finns en point med att ha ett verktyg av det här slaget.

Det ska vara en flasköppnare när man vill korka fredagsölen och inte en cykelpump när man vill steka ägg, för att använda mig av ett mycket avancerat bildspråk och höja upp hela tanken till en svindlande abstraktionsnivå.

På detta följer så, att undertecknad ska kunna motivera arbetet med processbeskrivningar och -analyser på ett vettigt sätt. Problemet är bara att när det gäller att skapa modeller av den s.k. verkligheten i form av till exempel flödesscheman och/eller andra sexiga sätt att grafiskt visualisera* ett skeende, så inser jag att mina synapser inte är ägnade åt att göra dylikt.

Alltid när jag öppnar ett ritprogram så blir jag varse att det inom mig antagligen gror ett egendomligt syndrom som skulle ta åtminstone två tredjedelar av alfabetet i anspråk om nån psykiater fick i uppdrag att ställa diagnos.

Jag blir som en femåring på kombinerad sockerfylla och speed, en Borderline Collie som ska valla en Livets Ord-konferens i det sista stadiet av andeuppfyllelse. Kvadraterna, romberna och ovalerna i programmet saknar betydelse och sammanhang för mig, allt är bara ett enda stort kaos där lådor, bollar och pilar lever sitt eget liv.

Kanske dags för en öl?

*ord som sexig, grafisk, visualisera och avledningar av dessa i en och samma mening ger vid handen att denna text skulle handla om nåt helt annat. Snuskhummer där.

JohoNähä!

Nu skulle det finnas ett och annat att säga om den Hbl- slash kultur- slash kulturjournalistikdebatt som Merete Mazzarellas bloggar stått värd för och som tycks ha sammansmultit med Jonas Thentes drapor om den specifikt fisv punktknullardispositionen till en enda skön röra, men jag orkar faktiskt inte.

Låt det ta hus i helvete. För det finns tendenser att ta sig själv på ett alltför högtidligt allvar, det finns positioner att bevaka och det finns kontrollräder som måste utföras så att alla rättar sig i ledet. Eller så låter man eruptionen spruta på tills det är klart.

Sen orkar jag inte heller med de affekterade utropen om narcissism!, kaffebordsdiskussion!, illa skrivet! som haglar över bloggandet som fenomen. Gärna av folk som inte läser bloggar.

Jag säger så här: telefonen är ett ONT TING. Folk säger korkade saker i den. Den borde förbjudas. Gud bevare oss.

Om det mot förmodan finnes nån läsare här (ni båda!) som liksom jag tror att en blogg kan vara en förträfflig plats att prata litteratur och kultur och vad f*n som helst på, så tycker jag att man kan bekanta sig med exempel dessa bloggar(e), utan att vare sig behöva idiotförklara sig själv eller nån annan:

Bernur
Bodil Zalesky
Malte Persson
Eva Ström
Katarina Gäddnäs

Det finns flera. Men här brukar jag börja.

Vattenämne?

I nåt slags allmänt utslag av sinnesförvirring så har jag gått och blivit lägenhetsägare. Jag har förvisso alltid varit av den åsikten att om man ska ägna sig åt impulsköp, så ska det ske med eftertryck (till detta räknas inte att i andanom köpa ett trepack trosor från Seppälä eller en begagnad cd med Michael Bolton - det sistnämnda torde enligt grundlagen vara belagt med spöstraff och leder till ett omedelbart avlägsnande av all apparatur som förmår avläsa och spela upp ljudfiler hos köparen).

Så nån gång i maj, när denna fimbulvinter förhoppningsvis nått sitt slut, så drar flyttlasset till knutarna kring Helsingfors stadsfängelse i Hermannstad och vi skuddar tölöstoftet av sandalerna. Är fortfarande tämligen förbryllad över det som i annonsen kallades för "vesiaihe (pieni puro)" och som enligt alla konstens regler ska uppenbara sig på vår lilla bakgård när snön försvinner.

Jag har två kvadratmeter gräsmatta och vesiaihe. Jag vet inte vad vesiaihe är, men skit i det, om några månader sitter jag på min egen minimala ägandes terrass och dricker nåt gott alkoholhaltigt och stirrar ut över ett fängelsekomplex.

Vi ska väl inte ha nån kulturdebatt?

De senaste dagarna har jag, liksom säkert många andra kulturhjon, följt med Merete Mazzarellas blogg på Söderströms webb. Mazzarella försöker föra en diskussion om Husis kultursidor med en märkligt tafatt Hannu Olkinuora, flankerad av en om möjligt ännu mera tafatt Tim Johansson.

Det har länge varit ett mysterium för mig vad man vill med kulturbevakningen på Hbl. Om det finns en linje så kan man åtminstone inte extrahera den genom att läsa det som skrivs på kultursidorna. Bokrecensionerna förefaller komma till genom nåt slags slumpgenerator, där vi får läsa om det som råkat fastna nån redaktör i handen. Och så har vi måndagsrecensionerna där man rotar i högen med liggande recensioner och petar in nåt med lämpligt antal tecken.

Var ska man då diskutera det som skrivs, och inte skrivs, på kultursidorna? Ja, uppenbarligen inte på bladets egna sidor i alla fall. Jag vet inte heller om det är så fruktbart att Olkinuora tycker att detta är en angelägenhet mellan honom och en allt mera besvärlig kolumnist (Mazzarella), och att utbytet av tankar ska ske via epost. Merete tycker att man kan ha ett offentligt utbyte.

Det tycker jag också.

Det lustiga är att både Olkinuora och Tim Johansson tycks vara så tagna på sängen av att det finns människor som tycker att det är viktigt att det finns en linje och ett syfte med det som skrivs på kultursidorna i den tidning de ger ut, och att det finns ett behov av att tala om vad kulturredaktionens uppgift är. Och att kvaliteten på det som skrivs engagerar både oss kulturarbetare och alla som tycker att vi kanske behöver en kulturjournalistik på svenska i tryck nånstans i republiken Finland år 2009.

Det Philip Teir, Tuva Korsström och Pia Ingström skriver hör till det bästa Hbl har att trycka i sin tidning. Lyssna på dem. Lyssna också på oss andra som tycker att det spelar roll vad som står där i tidningen.

Å andra sidan så hör jag till dem som följer med ett antal bloggar och får min dagliga dos bok- och litteratur- och kultursnack den vägen. Och eftersom det tryckta ordet inte alltid kan tävla i snabbhet med det som skrivs på webben så kunde man tänka sig att man kunde kompensera med grundligare analyser och mer underbyggda resonemang. Det skulle kännas angelägnare att betala för sin prenumeration på Hbl om man fick lite mera tuggmotstånd.

Man kunde också tänka sig att Hbl skulle få ett lyft genom att upplåta ett forum där, istället för att nu missa en synnerligen intressant och viktig diskussion som äger rum på Söderströms webb istället för på de egna webbsidorna. Men om man inte har nåt att säga i sak så har det väl ingen betydelse var diskussionen förs, liksom?

Förvaring och transport av fotografier

Det finns vissa böcker jag alltid återvänder till, till dem hör Janet Frames självbiografiska trilogi To the Is-land, An Angel at My Table och An Envoy from Mirror City, allt samlat i en volym som fått den inte alltför upphetsande titeln An Autobiography. Den svenska översättningen av samlingsvolymen heter En ängel vid mitt bord.

(Har ni noterat allt det där nu så vi kan fortsätta?)

Janet Frame dök upp igen dels för att jag behöver henne och dels för att hon återkom i mitt minne när jag läste Harry Bernsteins två självbiografiska böcker Den osynliga väggen och Drömmen. Bernsteins första roman, som utkom när han nått den förhållandevis mogna debutantåldern av 96 år, tog jag på måfå ur hyllan vid Tölö bibliotek en söndag när jag märkte att de skulle stänga om fem minuter.

Slumpen är en underbar ledstjärna när det gäller att bekanta sig med ny litteratur. Ibland. Men det var inte det jag skulle skriva om.

När jag tog fram Frames självbiografi som upptäckte jag att jag stuckit in fotografier här och var i boken, antagligen för att de skulle överleva flytten från Åbo sommaren 2007. Ett märkligt urval, men med en tydlig familjetematik; mina föräldrars bröllopsfoto, en bild av min mormors hus på Villbacka, ett par fotografier av julbordet - tagna vid olika jular (men intressant nog bär tre personer på bilderna exakt samma kläder), och ett fotografi från köksbordet vid Trädgårdsgatan med mig, mitt ex och mamma.

Alla ser påtagligt yngre ut, brorsans pojkar ser ut att vara i 7-9 årsåldern, vi andra har mer hår, mindre magar och mindre häng överhuvudtaget. Sen ser jag att julbilderna är tagna strax innan och strax efter att mamma och pappa sålde huset och flyttade till Himmelsbergsgatan. För ungefär 10 år sedan med andra ord.

Huruvida 10 år är en lång eller kort tid kan man ju diskutera, men sedan julbilderna togs har jag och T separerat, bootat om tillvaron och råddar nu vidare, var och en på sitt håll. Jag kom på mig själv med att känna mig märkligt illa till mods när jag insåg att jag inte bara har ett ex, jag är ett ex. Vad i hela fridens dagar ska det kännas konstigt för?

Jag får sticka in korten tillbaka i nån bok och låta mig överraskas igen, nån annan gång. Kanske man programmatiskt borde sätta in sina fotografier i böcker, lite på måfå. Det ger läsandet en helt annan ton sen.

Och ni, människor, ska läsa både Janet Frame och Harry Bernstein, om ni inte gjort det redan.

Gift er!

Nu gjorde jag misstaget att läsa Hbl igen och kommer att få sura uppstötningar resten av dagen. Jag är ingalunda ensam om att lida av sura uppstötningar. Det har också drabbat de fi.sv. Ärkerojalister som tagit sig för att kommentera den kungliga förlovningen i Sverige. Denna förlovning varken bidrar till den taktiska slagkraften (vardå? I gymmet? I sängkammaren?) eller till att binda blodsband till mäktiga ätter (finns det inte nån borttappad habsburgare nånstans som hon kunde äkta?), som Elsa säger i sin kommentar.

Framöver så är det bara att vänta på bröllopet, och efter det så ska man vänta på att de börjar yngla av sig. Den eventuella avkomman har ingen ännu kommenterat på Hbl:s sidor, nån profylaktisk utsaga om hur olämpligt det är när kreti och pleti* tillåts blanda sina subbiga gener med de blå.

I Husis så fick man också se mingelbilder från Hankens 100-årsfest, gud så spännande, och glädjande nog kunde jag konstatera att både utrikesministern och alla hans tänder rymts med.

*kreti och pleti är ett fint uttryck som kommit väl till användning i rojalistlägret, Gamla testamentet är en outsinlig källa till invektiv för det 21:a århundradet.

A positive ID

När jag besökte apoteket idag och skulle betala för mina inköp så noterade jag att jag måste gräva fram mitt id eftersom hela härligheten kostade mer än 50 euro. När jag placerade mitt körkort årsmodell 1985 (pappersversionen, komplett med tonårigt fotografi, luddiga kanter och gulnat plastfodral) på disken kastade den unga damen i kassan ett snabbt öga på den rosa lappen och utbrast i ett "onks tää sun henkkari?", som om hon aldrig sett ett officiellt bevis på att man får framföra motorfordon förr.

Vad säger man? "Nej, ursäkta, det är min rosafärgade favoritsidor ur Uppenbarelseboken som jag bara känner ett tyngande behov av att bära med mig", eller "förlåt, nu drog jag fram medlemskortet från Överesse satanistförening i misstag igen". Christ. Nutidens ungdom. Säkert en brud som särskriver.

Fick hur som helst betala och bestämde mig för att även i fortsättningen framhärda med mitt vintagekörkort. Har man lyckats flyga från Arlanda till Åbo med detta som enda identitetshandling post-najneleven så ska det duga åt Universitetsapoteket också.

Magma, c'est moi

Vi som läste lördagens Volt och intervjun med tankesmedjans egen stormogul blev sannolikt inte så mycket klokare (det är konstigt det där, speciellt med tanke på alla kloka saker som sades i intervjun), men förstår nu hur intrikat saker och ting är inrättade i smedjan.

Sen finns det andra som har sin alldeles egen syn på saken.

Plötsligt bidde det lördag igen

Klockan är 11.29 och det är lördag. Under veckans gång har vi kollektivt konstaterat på jobbet att det finns för få lördagar i veckan. Måndagar och tisdagar känns det däremot som om det skulle finnas gott om. Fast jag vet inte om måndagarna är värst, de går för det mesta så snabbt att man knappt hinner märka dem, då har arbetsdagen gått i ett nafs utan att man riktigt förstått vad som hänt. På tisdagen, däremot, tar chockverkan ut sin rätt. Bort med tisdagarna. In med en extra lördag istället.

När det är lördag så hinner man läsa tidningen lite mera ingående, men ibland undrar man om det är värt det. Ledarsidan i Republikens Största Svenskpråkiga Tidning är lika förutsägbar, platt och deprimerande som vanligt (kan ingen lyfta ut Månssons poänglöst pinsamma krior ur tidningen..?), debattsidan blåser kissnödigt av diskussionen om det nya chefsjobbet ambassadtafsaren fått (att bevaka bilden av SFP i media kanske i och för sig sitter som hand i handske för innehavaren av jobbet, och partikansliet fortsätter starkt i den tragikomiska genre de övat i under de senaste åren), insändarna om kriget i Gaza präglas av de obligatoriska inläggen av israelvännernas feberaktiga försvar av utbombningen av remsan, med hundratals civila dödsfall som resultat.

I Volt är Janne Strang rädd för att han inte ska känna igen Henrik Schyffert.

Sen är det "Älä ruoki lamaa" och mun-mot-mun-metoden på landets ekonomi som gäller i massmedia. För all del, men är det inte en överdriven konsumtion (med pengar som man egentligen inte har) som lett till denna recession? Och vad ska den som inga pengar har konsumera med?

Ute lyser solen och jag ska gå på teater ikväll. That' good news for you!

Den intellektuella kökkenmöddingen finns här!

En fortgående diskussion på jobbet rör hur man ska handskas med alla underliga och halvkökkiga idéer som kommer uppifrån och småningom hamnar på ens skrivbord. Underliga är de för att ingen, knappt upphovsmannen själv, vet riktigt vad de syftar till och vem som ska genomföra dem och varför, och halvkökkiga eftersom de legat och jäst i nån intellektuell kökkenmödding där alla andra låter sina dumpade idéer vila i frid, medan en del tror sig finna svaret på alla arbetslivets gåtor just i denna hög.

Ibland firar dock den tillfälliga optimismen sina segrar. Min kollega på andra sidan bordet tänker sig alltid att hon ska bli mer lik en Pollyanna i mötet med de bekymmer och utmaningar* som korsar ens väg i detta märkliga arbete. Jag säger bara en sak ang. rollmodeller och inspirationer i arbetslivet: Ulrike Meinhof. Det finns helt enkelt idéer som borde skjutas ned och bombas ut innan de får fladdra iväg och sprida sig som en unken fis, här hjälper ingen positive thinking, I tell you.

*utmaning är som alla vet en eufemism för allt det där som man bara vill ska försvinna när man blundar i 15 sekunder men som aldrig gör det, el jefe står alltid kvar där och fortsätter lägga ut texten.

Stiffy Stiff

Min nacke och min rygg (den övre halvan) gaddade sig samman och bestämde sig för att inte samarbeta med resten av mig. Påföljden blev att jag under helgen knappt kunde klä på mig (eller av mig), dricka vatten ur en flaska, ta en bok ur bokhyllan, lägga mig i en säng, vända på mig i den samma eller försöka stiga upp ur den. Ja, jag hade till och med uppenbara problem med att torka mig i rumpan när jag gick på toaletten, om jag ska vara ärlig. Och nej, jag bad inte om hjälp med detta.

Efter att ha knaprat S****lud ett par dagar så är jag naturligtvis fit for fight, någorlunda (så här en måndag) och kunde infinna mig i arbetsfört skick vid svarven denna morgon, efter att ha förslösat ett veckoslut i (gnölande över) ryggont.

Allt väl so far, ända tills jag kom fram till att jag egentligen borde sammanställa en förteckning över artiklar som getts ut i fyra olika serier här hos oss, ett tämligen tidsdrygt arbete vars innebörd inte riktigt passar ihop med allmäntillståndet nu, med stillasittande vid datorn och plitande på den samma i allt för många timmar i sträck.

Så jag researchar lite idag och börjar sammanställa imorgon. Det mesta finns naturligtvis inte listat nånstans i elektronisk form, utan allt ska rotas fram ur innehållsförteckningarna i gamla publikationer, som alla håller på att falla sönder på grund av ålder. Jag letar mig småningom mot hyllorna med de gulna(n)de ryggarna. Och undanber mig associationer rörande ryggar och ålder så där i gemen.

Nu ska jag springa ett varv runt rummet och försöka få igång min defekta lekamen igen, hejtå!

Fakiren och volgasvampen

Efter en förvirrande räcka helgdagar varvat med vanliga jobbdagar, som inte känts särdeles vanliga på grund av att de tycks infalla så slumpartat och omotiverat, så börjar det väl ta sig med den s.k. vardagen igen. Låt vara att detta blev en kort vecka med endast tre arbetsdagar, men vi får väl betrakta denna vecka som en typisk mjukstart.

Trettondagen begicks i Jakobstad - eller noga räknat dagarna strax innan. Synnerligen behagligt, framför allt att stifta bekantskap med fenomenet snö igen, speciellt i den torra och kalla form den uppträdde på marken och i träden. Inte som tunga våta blaffor som vräker ner oavbrutet i x antal timmar för att inom ett dygn börja smälta bort med en halvmeter snöslask att vada igen som omedelbart resultat.

Mors försenade julklapp, som forslades med från hemstaden, inger fortfarande motstridiga känslor. Jag har nu ägnat mig åt att ligga på en spikmatta 20 minuter varje dag sedan måndagen, och förutom att det kräver en oomstridlig självplågarnatur så vet jag inte vad jag ska säga därutöver.

För all del man känner sig dåsig och avlappnad efteråt, men skönt är det banne mig inte när det beger sig. Troligen är det dock behagligare än att smälla sig på tummen med en hammare, vilket också vore ett sätt att locka fram endorfinerna genom smärta.

Tidvis undrar jag om inte shaktimattan är den nya volgasvampen. För dem som inte genomlevt det många sätt bisarra 80-talet kan jag meddela att det är ett slags jästsvamp som man förvarar i en glasburk med vatten, processen sätts igång med en tillsats av socker och bums har man en dryck som hjälper mot snart sagt allt. Tanterna i min hemstad förvarade sina hemsliga svampar i ett skåpen, och vete tusan om det inte återfinns förtorkade rester av den hälsoboomen här och var i radhusen på den österbottniska slätten ännu.

Spikmattan ska få sig en rejäl chans. Blodcirkulationen och de tidigare nämnda endorfinerna upplever ett snabbt uppvaknande tack vare den brutala och stickiga behandlingen, så jag säger ouch några dagar till. Sen ser vi.

Vi börjar väl med VM 1983?

Nyårsaftonen kom och gick, hann mellan braken och smällarna slänga in ett par glas skumvin, och igår när krutröken lagt sig så låg jag iklädd min pyjamas och nötte soffan. Den traditionsenliga nyårsdagspizzan inmundigades på eftermiddagen, och däremellan försökte jag hålla ett öga på dagens tvutbud. Yle Teema sände nåt slags sammanställning från friidrotts-VM i Helsingfors 1983, och det säger ganska mycket.

Tarja Halonens nyårstal svischade förbi, hann dock notera att hon uppehöll sig en stund vid våldet i samhället, det höga antalet mord och brott mot liv som Finland årligen bidrar med till EU-statistiken, och speciellt antalet kvinnor som går en våldsam död tillmötes i en parrelation.

Huruvida det har nån praktisk betydelse att presidenten tar upp dessa saker vet jag inte, men det faktum att så många i detta land dör till följd av våld är sannolikt ingen slump, och inte heller nåt som kommer att försvinna av sig självt.

Presidentens nyårstal kan ju också jämföras med statsministerns hälsning till folket under årets sista dagar: vi ska konsumera mera och på så sätt hållas flytande år 2009. Tack Vanhanen, det värmde.

Speciellt för dem som lever på utkomststöd, och vars inkomster inte påverkas av de skattesäkningar regeringen aviserar, och vars realinkomst bara sjunkit under hela 2000-talet, så klingar orden om ökad konsumtion säkert som en hög färsk koskit i öronen.

Som alla kommer ihåg tyckte vår regering att det inte är bråttom med att åtgärda just deras situation utan de kan vänta ett tag till. Andra låginkomsttagare, och framför allt: höginkomstattagare också, har fått sin del av kakan. Är det nån som tror att det i dagens läge kommer att finnas nån politisk vilja att hjälpa dem som har de lägsta inkomsterna, med den recession som inte bara knackar på dörren, utan redan sparkat in den?

Å andra sidan så visar en gallup att över hälften av landets invånare kan tänka sig att avstå från en skattesänkning. Men så mycket prestige som investerats i skattesänkningarna, och med mantrat om den ökade konsumtionen, så tror jag inte att regeringen backar.

Köldknäppen håller i sig, och den här bakfyllan kan bli knepig att vakna upp till. Vi kör vidare enligt klassisk kokoomusstil: arbetslösa och sjuka vill bara slingra sig undan och leva på andra (d.v.s. på alla rediga och schyssta samlingspartister), och de ska därför hållas kort.

Samhällsklimatet känns just nu lika fräscht som VM 1983.

Men vi fortsätter. Eftersom vit januari inte längre är nån större utmaning, så kör vi 90 vita dagar istället. En bekant bleknade under nyårsaftonen när han insåg att detta är 1/4 av året, och mest intressant blir det ju att se hur man klarar tre månader som social outcast. Fast den första månaden märks det knappast, då ska ju hela republiken spänna, men sen?

Det finns en grej som oroar mig, och det är den obligatoriska årsfesten i februari. Har svårt att tro att jag klarar en kväll nykter i långklänning och pumps. Antingen för jag väl röka på, eller så blir det att bryta för den kvällen. Ett I-landsproblem, med andra ord.