måndag 29 december 2008

Det var det.

Huppheff. Mellandagskoma på jobbet. Tycker mig skönja samma slag av stillastående förvirring hos alla som funnit sin väg till arbetsplatsen idag, säkert ett utslag av den universella konfektabstinensen.

Förmågan att svänga på dygnet är tydligen intakt hos mig, trots stigande ålder. Tv-tittande och sällskapsspel är grunden till fördärvet, plötsligt är klockan 2 och man tycker att man lika gärna kan klämma i sig en smörgås till innan man går och lägger sig.

Med den påföljd att jag snurrar sömnlös runt i lakanen ännu klockan 03.05 när det sedan gäller, väl medveten om att klockan kommer att ringa fem före sju. Nu sitter jag redan och håller på att kortsluta tangentbordet för att jag dräglar av trötthet, något som vanligen inträffar efter lunch. Huga.

Julen i övrigt bjöd inte på några större överraskningar. Den tillfälliga B&B-servicen som blomstrat hemma hos oss läggs ned ett tag, nu kommer vi bara att förstrött peta på den nyinköpta hemlektroniken och städa undan berget med konfektaskar under resten av året.

Årets reafynd var en netbook (som miniläppären heter på finare språk), liten och fin. Garanterat Microsoftfri, med Linux och Open Office i magen, och med en häpnadsväckande förmåga att hitta det trådlösa nätet hemma. Funkar, som enda dator i hemmet, också i vårt kök. Fast jag måste medge att tanken är att den mest ska vara i bruk utanför hemmets väggar.

Den var inte långt ifrån att jag tog den med mig i sängen igår kväll. Jag är svag för fungerande elektronik.

onsdag 17 december 2008

Den grekiska gröten

Tyckte att jag hade osedvanligt svarta ringar under ögonen i morse ända tills jag upptäckte att det var kvarglömt smink som vandrat neråt efter julfesten igår. Så det gick att åtgärda.

Nu till gårdagens glädjebud.

Tankesmedjan Grekisk Gröt har visat sitt rätta jag, och enligt Hbl:s rapportering så blickar de redan nu framåt till 1808-09. De har insett att invandrarna måste läras svenska så att de kan torka finlandssvensk rumpa på åldringshemmen i framtiden, och att det är svårt när det finns så mycket österbottningar. Framför allt de plattlänningar som befolkar tankesmedjan Grekisk Gröt.

Det är bra att Staffan Bruun har gjort det till sin käpphäst det där med att det kryllar av norrbaggar i gröten. För där helsingforsaren, även i viss mån nylänningen i gemen, är en kosmopolit som förstår sig på hur saker och ting är inrättade här i världen, och kan sätta sig in i andra människors tankesätt och livsvillkor, så saknas tyvärr denna förmåga hos österbottningarna. Bort med dom.

Nånting lurt måste det ju vara med rekryteringen. Man ser inför sin inre blick hur en av grötsmedjans styrelsemedlemmar (även han bördig från det förhatliga landskapet) har traskat längs med landsvägen till grannbyn där uppe i norr.

Man ser ävenledes (inför sin inre blick, fortsättningsvis) huru han knackar på dörren till en liten röd stuga med vita knutar. Dörren öppnas av en trött Forsgård (som tagit sig en välförtjänt paus efter det tunga arbetet på åkern och bara hunnit sätta in en pris snus). Forsgård finner sig glatt överraskad bli tillfrågad om han är villig att lämna sitt älskade Österbotten för en stund, bosätta sig i Den Största Staden i Landet, och arbeta för allas väl och ve och framtid (i bakgrunden hörs landskapssången Österbotten, Österbotten, land vi ha ändå etc...)?

Styrelsemedlemmen får ett jakande svar och beger sig till grannstugan som finns endast ett litet stycke därifrån. När han vid denna lilla stuga kallar på värdinnan lägger Siv smörkärnan åt sidan för att möta sin gäst. När hon ställs samma fråga som vid den första lilla stugan en kort stund innan svarar även hon glad i hågen ja! (österbottningarna har ett glatt och välvilligt lynne, förutom finnarna som sticker varandra med kniv).

Den tredje lilla stugan får också besök, där har invånaren just rest sig från tramporgeln och avslutat sin psalmsång och morgonandakt. Till Styrelsemedlemmens oerhörda glädje är även unge herr Dan villig att jämte de andra uppoffra sig och träda i finlandssvenskhetens heliga tjänst (och det är med glädje och ödmjukt sinnelag man uppfyller en sådan plikt!).

Ja, ni fattar.

Så gick det som det gick. De två sistnämnda har nu återvänt till smörkärnandet och psalmexekverandet, men det fanns tydligen en stuga till i byn som Styrelsemedlemmen kunde gå till. Vackert så. Och nu måste det väl ändå vara slut på bulken med österbottningar med rätt sorts moralisk resning. Resten nasar bara snus.

Jag vill avslutningsvis bara önska Grekisk Gröt lycka till, i 1808-09 finns nog fröet till vår framtid, resten får vi läsa om i kolumnerna (som skrivs av utvalda skribenter) på smedjans webbsidor.

torsdag 11 december 2008

Tyst det är i huset...

Alla andra utom jag befinner sig för tillfället på kurs i textkritik, förmodar jag. Eller åtminstone största delen av mina arbetskumpaner. För av den ursprungliga besättningen på cirka 15 pers så återstår i denna stund endast jag.

Tro inte att jag har tråkigt. Nejnej. Jag funderar på spännande saker som dokumenthantering, metadata, klassificeringsobjekt, taggar, kontrollerade ämnesordlistor och knark och sex. Fast de där sista grejerna är inte riktigt sant. Skrev dit dem bara för att kontrollera att jag själv är vaken.

Det är jag nog inte.

Imorgon har vi firmajulfest. Riktigt trevligt brukar det vara. Fjärran från de tider och platser då man kunde höra ljudet av svettigt och fumligt grovhångel, komplett med öppnandet av bälten och dragkedjor och allt, bakom nödtorftigt stängda dörrar i korridoren.

Denna arbetsplats är hångel- och julfestskandalfri. Allt var bättre förr. Kanske man borde blanda mera knark i julbrödet eller nåt.

fredag 5 december 2008

Stöd min press!

Oj. Nu får sig das Partei en släng med sleven igen. Denna gång på grund av det presstöd som rättvisepartiet är tänkt att fördela, och har fördelat på så sätt att pressen får 270.000 euro, och das Partei får 540.000 euro. Detta enligt uppgift i Hufvudstadsbladet. Fast det kan bygga på ett missförstånd. Det gör det för det mesta när det gäller uttalanden som kommer från partikansliet.

[I detta skede upptäcker jag att under den tid jag skrivit detta inlägg så har nya uppgifter kommit angående presstödet och SFP, texten nedan är alltså skriven innan jag tagit del av det som står i Hbl, i juttun som är länkad ovan ;-)]

Detta har föranlett en del kommentarer från de finlandssvenska tidningshusen, parat med en förfrågan om man möjligen på partikansliet kunde tänkas dela med sig, inte av pengarna, utan av nåt slags information rörande hur den dryga halva miljonen i så fall ska användas.

Det vill man inte, för det har ingen nåt att göra med. För det är Partiet som har fått pengarna, och Partiet besluter naturligtvis själv om hur man använder slantarna, och nån orsak att för pressen redogöra för hur presstödet används ser man inte.

Hav förtröstan, folks. Jag kan avslöja vilka hisnande, innovativa och nydanande planer som finns bakom detta beslut. Way beyond kurser i svenska för ryskspråkiga. Ljusår från Papperspeppar.fi.

Pengarna kommer att användas till att en helt ny, stor aktör på mediafältet. Genom att slå ihop Medborgarbladet med Kyrkpressen, EOS och Frisk Bris kommer man att skapa en ny plattform som når ut till inte bara alla finlandssvenskar, utan också kommer att få tidningshus som Alma Media och Hesari att skakas i sin grundvalar.

Håll i er nu: alla finländare kommer att få denna nya veckotidning sig hemsänd, finlandssvenskarna genom en obligatorisk prenumeration, övriga finländare genom gratis utdelning. Ei tässä vielä kaikki: en engångsgåva på 100 euro och en skraplott med en veckas vistelse i Finlands svenskaste kommun Korsnäs (all expenses included) som huvudvinst ska gå ut till de finskspråkiga läsarna.

Man ser hur värmen och julfriden sprids i Republikens stugor tack vare detta överraskande och generösa initiativ. Man ser hur hårdföra centerpartister smälter som en bortglömd Dacapo i bakfickan, Karleby överförs till Jakobstad och Ellu, inrikesministeriet, presidentens slott och HUCS för sin nya placering i Vasa. Som byter namn till Wallinstad, efter den nya presidenten.

Så långt allt väl. Den nya veckotidningen behöver naturligtvis personal, och de 1380 anställda ska rekryteras via Marthaförbundet, Handelsgillet i Helsingfors och Norra svenska Österbottens trädgårdsförening, medan Ålands 4H utser sina egna redaktörer (250 personer som ansvarar för den månatliga Ålandsbilagan).

Man siktar på snarare på representativitet vad olika regioner, samhällsklasser och yrken beträffar än på att stirra sig blind på eventuell erfarenhet från tidningssektorn. En ledningsgrupp, som kommer att bestå av de samlade styrelserna från SFP, SLS, tankesmedjan, ÅA, SFV, Pernå frivilliga brandkår och Kottböle hembygdsförening, kommer att garantera att arbetet leds på ett professionellt och inkännande vis. Ledningsgruppen kommer att präglas av ett cirkulerande ordförandeskap, så att alla 52 medlemmar hinner vara ordförande en gång i kvartalet. Minst.

Denna modell har man grunnat på ganska länge och genom ett demokratiskt kabinettsbeslut på ett möte hos frimurarna i Åbo har man bestämt sig för att denna lättarbetade och genomskinliga modell är den optimala, med avseende på omständigheterna. Det kanske inte öppnar sig för en lekman, men här har man parat en lång tradition av förankring av styrelsearbetet i det djupa folkleden, med mikrosubversivt nytänkande som har en klar vetenskaplig grund.

Innehållet vill man inte uttala sig om så länge det hela är under planering, men till linjen hör att den nyhetsrapportering som kommer att finnas skall skötas av läsarna (interaktivitet!) på så sätt att man sänder in sina nyheter, den som så önskar, och sedan röstar de övriga läsarna på de tre mest intressanta artiklarna bland de insända bidragen, som sedan publiceras.

Publiceringen kommer att föregås av en besvärstid på tre veckor, då läsarna och de andra författarna till nyhetsartiklarna kan överklaga valet av juttun.

Överklagandet går till på att man debatterar på tidningens egen bloggsajt (modeller står att skåda på bloggen.fi och framför allt Kyrkpressens blogg) och den som får flest kommentarer och finner de mest nyskapande invektiven vinner. Vinnaren utser sedan enväldigt de två andra bidragen.

Vidare lär det bli en stående kolumn som behandlar olika etikettsfrågor, denna anses så viktig att den kommer att vara den enda som översätts till finska. Det första året kommer att behandla vilka skor som passar vid vilka tillfällen - en sneakpeak ger vid handen att det faktiskt är frågan om den uppdatering och avsevärd modernisering av gängse bruk: har man t.ex. gröna Doc Martens med steel cap på sig, får man klämma på vem som helst utan att man behöver vara full. Det visste ni inte.

Resten av upplägget och innehållet, förutom nyheter och sidan med käytöstapoja, är höljt i dunkel, men senast år 2020 kommer vi att ha reslutatet i handen, då det är tänkt att det första provnumret skall utkomma. Personalen och styrelsen kommer dock att börja arbeta redan från inkommande årskifte.

Och som alla kan förstå så räcker de 540.000 eurona ingalunda till för att genomsföra ett projekt av denna magnitud, utan den potten kommer att användas till en seminariekryssning till Estland, där man fyller hela Tallinks flotta med seminariedeltagare under tiden 27-30.12 2008. Syftet med seminariekryssningen är att skapa visioner för veckotidningens långsiktiga mål samt utveckla den finlandssvenska snapstraditionen till ytterligare förfining.

Slut på nyhetsflödet för denna gång, jag följer med spänning med läget. Och, jo, jag kommer naturligtvis att bli anställd på det nya mediahuset (vars namn, liksom veckotidningens, ännu är hemligt, men det lär ska ha med någon krydda av nåt slag att göra... Gurkmeja?) som förste vice redaktionssekreterarassistent med ansvar för kopiering, städning av vessorna och skrivande av ledare.

torsdag 4 december 2008

Nattvak

Märkligt hur det stannar av, efter att jag kom hem från sjukhuset för en vecka sedan har jag mest suttit och petat saker ur näsan, omväxlande tittat på tv och däremellan svurit över regnet som strilar ner. Oupphörligen (både svärandet och nederbörden).

Sömnen vill inte infinna sig, men insomnian är en kär gammal föjeslagare, nu ackompanjerad av postop nästäppa. Nog så irriterande. Ibland drömmer jag att jag äter sand, bara för att vakna av att munnen är torr på grund av att jag inte kan andas genom näsan. Så vaknar man varje halvtimme, dricker vatten, somnar om.

På måndag går jag tillbaka till jobbet. Äntligen säger jag. Vete far hur jag ska lyckas acklimatisera mig efter fyra (4!) veckors frånvaro, tänker stå och krama kaffekokaren i pentryt tills det börjar kännas bra igen. Och så håller vi tummarna för att det inte finns någonting skumt i ventilationssytemet, något som varit föremål för fastghetschefens uppmärksamhet efter de senaste veckornas regnväder. Det regnar in, liksom. Jag har konstaterat att det är nåt lurt med inomhusluften redan förra hösten, kanske nån bemödar sig att ta reda på vad nu?

Fukt och märkligheter bör inte föras på tal så länge nån som ansvarar för utrymmena finns i närheten, vilken fastighetsboss som helst börjar kippa efter andan redan innan nån hunnit säga mögelspor. Eller vad fan det nu är. Ont pulver som tomtarna sprider genom ventailationsystemet kanske?

Önskelistan inför julen: inga bihåleinflammationer, inget strul med astman, löneförhöjning och frid på jorden. Amen.

torsdag 27 november 2008

Hem, kära hem

Så där någorlunda tillbaka i verkligheten så kan man konstatera att sjukhus nog utgör ett slutet universum för sig. Ett mycket märkligt universum med sina egna naturlagar. Till dessa hör att personalen är så njugg som möjligt med att informera patienterna om vad som är på gång. Ställer man en fråga så svarar de på det de tror att man frågar, eller det de lärt sig svara, inte det man frågat efter.

(Exempel: "hur länge tror du..?" Ja, det kan vi inte svara på, det beror på om läkaren kommit från mottagningen" - här vet den tillfrågade fortfarande inte om jag tänkt fråga hur länge operationen tar, hur länge det tar innan jag kan åka hem, eller hur länge det tar innan HIFK får ordning på sitt försvarsspel, men å andra sidan kan man ju undra om det spelar roll...)

I slutändan är man med andra ord helt nöjd med att nån sticker en kanyl i handen på en och låter en sväva iväg ut nån annanstans.

När jag vaknade upp var min första replik: "jag var på facebook". Men det var ju inte riktigt sant, för på facebook vänder ingen ut och in på ens bihålor under det att man besöker fjäderholmarna under överinseende av en anestesiläkare som såg ut som en tomte. På riktigt. Jag såg när han gick förbi korridoren när jag var på väg till operationssalen och jag undrade för mig själv om det var någon förvirrad patient som åkt fel med hissen. Det var det inte. Men tomten skötte sitt arbete till belåtenhet.

En liten besvikelse över att det numera tydligen inte delas ut några roliga piller alls i samband med operationerna infann sig. Ingen skojig förmedicinering, inga kuliga sprutor, inget kokain upp i snorken. Jo, det stämmer: när jag opererades i Åbo så fick jag kokain, något som jag upptäckte först när jag läste epikrisen efteråt. Undra på att man var uppåt och älskade hela mänskligheten när man rullades in i operationssalen den gången.

Allt strul som Åbo lyckas ställa till med till trots: roligare mediciner får man åtminstone på TYKSen jämfört med HYKS utbud. En annan grej är att man i Åbo var betydligt bättre på att informera sina patienter, man höll sina tidtabeller och trots att man blev hemskickad tidigare så funkade uppföljningen mycket bra. Här är det mera "ring om det är nåt..."

Hur som helst. Det är skönt att vara hemma.

måndag 24 november 2008

Plan A

Vet inte när jag sett så här mycket snö senast. Och det kommer mera. I något skede så kommer det oundvikliga butiksbesöket att kräva utgång ur hemmet, men jag bidar min tid ett tag till.

Efter många om och men så blev det klart att operationen sker imorgon kl 12, och jag ska infinna mig på avdelningen lite efter klockan 8. Oäten och odrucken, så jag hoppas verkligen att tidabellen håller, vet inte hur mitt psyke reagerar på uteblivet morgonkaffe, och utebliven frukost.

Någon lång historia lär själva operationen inte vara, på en timme ska allt vara klart, och sen ska jag rulla tummarna på avdelning 25 till onsdag förmiddag. Får väl ta med mig min Det bästasamling, årgång 1973, för att underhålla mig själv efter bästa förmåga.

Kan inte påstå att denna operation är något jag ser fram emot, men nu måste det göras. Förhoppningsvis funkar det den här gången, alla hål kommer att finnas där de ska, och jag slipper onödig gegga i näskaviteterna framöver. Och därmed slipper jag också skit i lungorna, jag klarar mig med färre mediciner och färre sjukledigheter på grund av astman. Så ser plan A ut.

torsdag 20 november 2008

Öronnäsahalspoliklinisk blues

Nu har jag ringt åtta gånger till öronnäsahalspolikliniken innan någon svarade. Jag ringde på den telefontid jag blivit tilldelad, inom den tidsrymd jag blivit ombedd att ringa, rätt jävla dag och allt, men jag vet fortfarande inte vad min fina bakterieodling möjligen uppvisar för egenheter. De ska ringa tillbaka. We'll see about that.

Om de hittar några lustigheter i odlingen så måste jag börja på en antibiotikakur, min operation är inprickad till den 25.11. Förutom att den opererande läkaren - och framför allt anestesiläkaren - inte tycker om att söva folk vars lungkapacitet är kraftigt nedsatt, så vill de inte heller gräva alltför mycket i bihålor som innehåller bakterier.

Efter 12 dagar på relativt höga doser kortison så börjar mina lungor bete sig på önskat sätt, så den biten ska ingen stackars anestesiläkare behöva bekymra sig för, utan det är bara att ta fram träklubban och svinga den när rätt tidpunkt kommer.

Men om jag ytterligare har en bakterieinfektion i snoken så kommer jag att börja tro att det är dags att amputera från axlarna uppåt. På riktigt.

HYKS har problem med allt möjligt. Bland annat genom att de ändrar sina tider så pass många gånger och väldigt snabbt inpå, så har jag redan en gång gått dit i onödan. För att brevet som upplyste mig om att tid annullerats och vilken den nya tiden var inte hunnit fram med posten. Efter tre olika försök så tar de emot mig. När jag äntligen kommer till läkaren så visar det sig att det börjar bli lite väl tight inför operationsdagen, just med tanke på om det bor ruggiga basilusker i näskaviteterna.

Sen vet jag fortfarande inte vilken tid jag ska infinna mig och bli opererad den 25.11. De ska de också ringa och upplysa mig om. Imorgon. Som det funkat hittills undrar jag i mitt stilla sinne om jag överhuvudtaget kommer att bli kontaktad av dem innan den 25.11.

Undrar hur många läkartider, åtgärder och operationer som inte blir av på grund av upprepat rådd med tidsbokningar och avstängda telefoner? Jag har en bekant som fick kallelse till öronpolikliniken tre gånger för samma ingrepp. Ingen visste riktigt vilken tid det var som gällde. Låter inte så effektivt i mina öron.

Småningom kommer de väl att hitta mig mumufierad med min Nokia fastvuxen i handen, fortfarande inväntande ett telefonsamtal från HYKS.

måndag 17 november 2008

Vad var det nu jag sa?

Var tvungen att gå och läsa lördagens ÅU för att se att jag inte uttryckt mig olämpligt på nåt sätt i den telefonintervju som gjordes på fredagen. Så vitt jag kunde se så lär inga insändare, åtal eller polisanmälningar vara på kommande i efterdyningarna.

Men man vet aldrig. Endera dagen står nån med basebollträt bakom ytterdörren och väntar.

Vad det gällde? Hanoi Rocks. Inget som har några som helst anknytning till pressen, dagspolitiken, kulturfonden, satanism eller makramé. Kom ihåg att det addera attributet "finlandssvensk" till listan i föregående mening. Jag orkar inte göra det.

Fast med denna farten - och med lika länge till på mina lustiga mediciner - så börjar jag snart orera som en full(fjädrad) politiker. Vete fan hur det går då. Får väl stämma mig själv eller nåt.

Nu ska jag istället gå lugnt och snällt och sätta mig med min bok. Fortsätter med NKBY-författarna och tar itu med Peter Sandströms Gigant.

Nämen...

... solen behagar titta fram! Det känns rent förvirrande efter gårdagens dyngsura väder, man får väl tacka och ta emot. Bäst att gå ut och tanka lite ljus så länge chansen finns.

Avlsutade Åsbackas bok på småtimmarna, det kändes aningen ledsamt att bli övergiven av orgelbyggaren, men vad kan man göra? Läs boken, folks!

fredag 14 november 2008

Sömnlös i Nykaabi?

Att under en sömnlös natt färdas bit tillsammans med Robert Åsbackas orgelbyggande huvudperson Thomasson kändes väldigt rätt, på nåt sätt. Nykarleby utgör ett landskap som alltid funnits levande inom skallväggarna, med esplanaden, det megalomana torget, ån och den enda puben, och det känns tryggt att röra sig i de trakterna när insomnian och hostan utgör parametrarna inom vilka livet nu levs nattetid.

Till och med Abeko, alla regnrockars moder i trakten, har letat sig in i berättelsen. Och konstskolan, den största enskilda orsaken till att försäljningen av rödvin ökade med 700 % (eller nåt) på brännvinsboden det år Konstkolan i Nykarleby slog upp sina portar.

Hoppas dock kunna fortsätta den gemensamma färden under en lite mer mänsklig tidpunkt, kunde vara trevligt att möta Thomasson dagstid också.

Och för att skarva på litanian: jag tycker också, likt de flesta andra litteraturare, att Åsbacka hade varit värd en nominering för Finlandiapriset. Riktigt på riktigt, aikuisten oikeesti.

tisdag 11 november 2008

Not so hot

Jag vet inte. Astma måste vara en av de mest osexiga sjukdomar som finns, inget av det romantiska skimmer som förknippas med den gamla, goda tidens tbc och allt vad den dekadenta, intellektuella och unga, vackra kretsen led av innan penicillinet slog igenom står här att finna.

Bara flås vid promenerande och i trappor och spridda svordomar över de vältränade 75-åringar som spurtar förbi mig på väg från butiken. Fast snart sparkar kortisonet igång på allvar, och den sedvanliga lätt speedade känslan ger en den lätta touch av mani som behövs när man annars bara är seg och flegamtisk (de som har studerat sin humoralpatologi vet att flegmatikerns varande är präglat av ett överskott av slem som ger den drabbade ett trögt och sävligt temperament).

Människan fungerar ju dock på det viset att långsamma förändringar i hälsotillståndet är något som kroppen förvånansvärt lätt anpassar sig till, och en maklig försämring i ens hälsa märks knappt, ända tills man inte kan ta sig upp för trapporna till jobbet utan att stanna halvvägs och vila, och när man anpassar sina inköp i matbutiken enligt vad man bedömer att man orkar släpa med sig hem.

Köper jag en liter youghurt och en burk juice idag, så får jag ta mjölken och morötterna imorgon, typ. Undra på att de läkare jag träffar (ofta olika varje gång) sitter och grinar illa när de lyssnar på mina lungor och konstaterar att det inte behövs något stetoskop för att bedöma vad problemet består av. Däremot inser jag på deras reaktioner att de bedömer tillståndet som allvarligt - allvarligare än vad jag gör - ska patienten tas in? Ska patienten förses med dropp? Ska patienten skickas iväg för vidare konsultation?

Patienten har inte någon större lust att hospitaliseras, utan går hem för att karpa upp sig tillräckligt mycket för att kunna infinna sig till den bihåleoperation som finns inprickad om två veckor, väl medveten om att ingen läkare i världen går med på att operera någon som är i det skick vederbörande är i just nu.

Men kortisonet är astmatikerns bästa vän i världen, åtminstone om man bortser från biverkningarna, och om två veckor får de i lugn och ro ägna sig åt mina bihålor på öronpoliklinken. Den andra bihåleoperationen på drygt ett och ett halvt år. Jag lever i den fromma förhoppningen om att det blir rätt denna gång, och att jag får det där lilla extra hålet i mitt huvud som jag så väl behöver.

fredag 7 november 2008

Någon måste tala

En statssekreterare har avgått på grund av sitt brösttafsande på svenska ambassaden. Det var kontentan av nyhetsrapporteringen i svenskspråkig media igår. Vad kan man annat säga än att det var bra att han gick, det funkar inte riktigt bra om man i egenskap av ställföreträdande för landets jämställdhetsminister klämmer kvinnor på brösten på en mottagning som Sveriges ambassadör står värd för.

Det funkar inte annars heller. Vad jag har förstått så har ifrågavarande statssekreterare gått självmant (att jämföra med en tidigare utrikesminister som slog knut på sig själv i upprepade försök till undanflykter och letande andra, mer lämpliga syndabockar), och så ska det givetvis vara.

Det som skorrar aningen falskt i öronen på mig är två utsagor från personer som inte själva varit personligen närvarande, men som har centrala roller i förloppet efteråt: minister Wallins rent utsagt idiotiska replik att statssekreteraren inte varit ute för att predika jämställdhetens evangelium på ambassaden, och Hbl:s politiska redaktör Anne Suominens brasklapp om att Hbl visst hållit på att undersöka det skedda, men att det inte lämpar sig för "en skvallerspalt".

För det första så är jag sedan länge trött på att Wallins alltför snabba käft förleder honom att komma med uttalanden vars fyndighetsnivå vida överskrider värdet av innehållet. Genom sitt ordval nullifierar han rätt mycket av det han själv tidigare talat för, och visar på att jämställdhetsfrågor spelar roll ibland - i linjedragningar och officiella tal, möjligen också i festtalen, men att det finns sammanhang när dessa frågor sätts på undantag. Som på ambassadfester när (NB!) hans egen ställföreträdare (Wallin var således inbjuden, man hade inte möjlighet att delta) får hjärnsläpp och beter sig på ett sätt som inte borde förekomma i några som helst sammanhang. Allra minst hos jämställdhetsministerns inhoppare i ett officiellt sammanhang.

Så kanske jämställdheten hör till de frågor som predikas bara ibland? När det är lite mera opportunt? Som när man tar upp miljöfrågor och frågan om social rättvisa? Det slår en igen att politik handlar om att skapa (stora) berättelser, som så många som möjligt kan omfatta, och att det i de glapp som uppstår mellan berättelser och verklighet ibland sipprar ut något unket. Misstanken om att det som sägs vara så viktigt, och som för så många av oss verkligen ÄR viktigt, sist och slutligen reduceras till ett predikoämne, om situationen kräver det.

Angående Anne Suominens spalt i dagens Hbl, där hon medger att Husis varit väl medvetna om det skedda, men inte velat skriva om det i sin politiska skvallerspalt, så undrar jag över två saker: om det nu är så att Ny tids t.f. chefredaktör föreslagit att man kunde ta upp det skedda i ifrågavarande forum, så är det väl likförbannat Hbl som självt bestämmer när, var och hur man behandlar frågan? Att man på en och en halv vecka inte lyckats hitta en plats att behandla frågan på sina egna sidor låter aningen märkligt. Det kan väl inte vara Solveig Arles fel?

Att Hbl kvicknar till och börjar skriva om händelsen på ambassaden EFTER att Ny tid och Arles ledare kommit ut verkar också det litet yrvaket. Händelsen lär också ha valsat runt på Aftonbladets sidor, och att svensk kvällspress hinner med innan landets ledande svenskspråkiga dagstidning (som haft ganska många dagar på sig) reagerar tyder inte på att någon större vilja att skriva om saken. Oberoende av försäkringarna om att här "lägger ingen locket på" så håller inte förklaringarna om Hbl agerande, i mitt tycke.

I alla politiska (och andra) redaktörers färska minne finns naturligtvis incidenten med chefredaktören som i sin egen lilla kolumn tog sig friheten att beskriva hur en servitris blivit påtafsad av en högre finländsk tjänsteman under en New Yorkresa. Eftersom ingen av de andra närvarande hade någon som helst lust att verifiera att detta de facto hänt, så fälls chefredaktören i råstuvurätten för förtal.

Några av oss drar sig också till minnes den unga författarinnan som tanklöst nog berättade om att hon fått höra minst sagt tvetydiga kommentarer och antydningar av en känd politiker, sittande i hans bil. Detta ledde till mindre kalabalik i spalterna, vittnen saknades och författaren backar.

Så därav rädslan för att ens peta på statssekreterarens faiblesse för bröst, utan att "någon talar". Denna någon gör klokt i att se till att det finns trovärdiga ögonvittnen också, annars kan journalisterna inte göra sitt arbete, ser ni.

Vad lära vi härav. Inte mycket. Försäkringarna om att jämställdheten är en viktig fråga och journalistikens oberoende kommer att klinga lite ihåligare. That's all.

tisdag 4 november 2008

Val och kval

I natt så avgörs då vem som blir USA:s nästa president. Jag, liksom de flesta andra i denna avkrok av världen, hoppas att Barack Obama vinner valet. I praktiken vet jag inte om det har så stor betydelse, men skräckvisionen med McCain som president och "only-one-heartbeat-away" Palin som vicepresident får mig att kallsvettas.

Speciellt det där ena hjärtslaget, som i värsta fall kan ge oss en skjutglad hockeymorsa med fingret på avtryckarknappen, med en utrikespolitisk erfarenhet sokm är lika med nada. Kanske det är bäst om hon får fortsätta hålla utkik efter ryssarna från sitt sovrumsfönster i Alaska istället.

Orkar man inte med valet så kan man studera längderna med skatteuppgifter som publiceras med lika delar hjärndöda som avundsjuka kommentarer i alla tidningar som utkommer i detta riket, möjligen med undantag för EOS. Vete far vad det är som är så intressant med folks inkomster, förutom att mina är tämligen obetydliga i jämförelse, och att Ollila skulle kunna förse landets folkpensionärer med kattmat i ett år utan att det skulle märkas på hans kontoutdrag.

fredag 31 oktober 2008

Mitt huvud är en pumpa

Helgen närmar sig och allhelgona är i antågande. Det tycks febrilt planeras inför halloween, som helgen numera gemenligen kallas. Själv vet jag inte om jag har något behöv av att pryda mitt hem med skrumpna pumpor, jag är själv för övrigt förvillande lik en torkad pumpa just nu. Känner mig som en också.

Måste vara det intensiva dygnet i Åbo som tar ut sin tribut. Kan bara konstatera att jag möjligen kunde ha stannat längre, alla dessa trevliga människor som man bara hinner träffa en kort stund. Alla dessa trevliga människor som man inte hinner träffa alls...

Och Juha som jag aldrig kommer att träffa igen. Tråkigt.

måndag 27 oktober 2008

Kommunalval och bokmässa. Och snooker.

Efter att man hängt i fem dagar i mässcentret i Helsingfors (1 dag uppbyggnad + 4 dagar bokmässa), så vill man gärna ta det lugnt när man kommer hem. Titta på tv och så där. Till det man inte vill se på hör valvakor från 17 olika kanaler, där kommentatorerna upphetsat noterar att sannfinländarna nog kanske får ett mandat till i Takahiki när 12,8 % av rösterna är räknade.

Jag hittade en kanal med snooker. Otroligt vilken lisa för själen det kan vara att se olikfärgade bollar långsamt rulla över ett klargrönt filtunderlag.

måndag 20 oktober 2008

Måndagsblues

Idag på väg till jobbet gick jag förbi något som hette Konfutse-instituutti. Sounds like a plan. Eller en karriär.

Jag tittade också längtansfullt på bussarna som gick till Esbo. Eventuellt är det så att det är någon som vi fly bort ett tag från denna vecka med bokmässa och allsköns evenemang, men nu följer obönhörligen 10 dagar jobb på raken. Urrk.

lördag 18 oktober 2008

Valutgjutelser

Dagstidingarna fylls med valreklam, och som vanligt är det inte speciellt inspirerande läsning. Statsministern tentas av Lefa Salmén, rapporteringen i dagens Hesari ger just inget nytt den heller. Vanhanen slingrar sig på samma sätt som tidigare när fattigdomsproblematiken dyker upp på agendan. Mantrat om majoritetens förbättrade situation rapas ju också upp av andra regeringspartier, och de 625.000 (ja, det är en god bit över en halv miljon, folks) som lever under fattigdomsgränsen i detta landet göre sig icke besvär.

Underförstått är det mest folk som inte riktigt vill arbeta (hur många av de 625.000 är pensionärer, studerande, ensamstående föräldrar - hur ska de sysselsättas på ett sånt sätt att deras inkomster kryper över fattigdomsgränsen?), för arbete, det är grejer det, och det finns alltid en plats vid svarven eller på åkern. Eller?

Vi går mot en recession. När jobben inte räcker till under högkonjunkturen, när de löglöneavlönade inte klarar sig på det som finns i lönekuvertet varje månad, hur är det tänkt att den gruppen ska klara sig under en ekonomisk nedgång? När till och med tidigare (inte alltför populäre) finansministern Iiro Viinanen tycker att beskattningen är snedvriden till de rikas fördel - de som kommer undan med att betala källskatt på sina inkomster - så undrar man varför Vanhanen envisas med att de som har det sämsta skyddet och de lägsta inkomsterna gott kan vänta till 2010 innan det görs något åt deras situation?

Är det kanske så att Vanhanen och hans regeringskumpaner inte kunde bry sig mindre. Det är inte bland de 625.000 man fiskar röster, det är den stora massan som "fått det bättre" som förutsetts fortsätta rösta borgerligt, och se till att de själva kanske får det ännu lite bättre, de riktigt rika får det bättre, och resten kan vi skita i. Var och står sig själv närmast, och typiskt nog ser vi ingen anledning att verka för att nån annan än vi själva ska klara oss bra.

Rättvisepartiet är ett högerparti, den ekonomiska politik partiet driver har mest utmärkt sig genom skattelättnader som de som redan har det ganska bra har nytta av, intresset för att avhjäpa fattigdomen i det här landet sträcker sig nog inte längre än till en logga. Eller är det kanske bara rättvisa för de välbeställda som man eftersträvar? Min rättvisa är inte din rättvisa, liksom.

måndag 13 oktober 2008

Säg hej till Orion

Upptäckte i morse att Orion syns från vårt vardagsrumsfönster, precis ovanför huset mitt emot. Upptäckte sålunda också att det numera är mörkt när man stiger upp, och att det kommer att vara det i ett antal månader framöver.

Fast just precis idag stör det mig inte. Att promenera längs med Tölöviken i soluppgången den här tiden på året är otroligt rofyllt, ett andlöst vackert ljus följer en hela vägen runt viken.

Hoppas att regnet och slasket ännu håller sig borta ett tag. Som det är nu är hösten riktigt dräglig...

onsdag 8 oktober 2008

What goes up...

Löpsedlarna och rubrikerna skriker bara högre ut nyheterna om de fallande kurserna och den tilltagande ekonomiska kräftgången. Islänningarna lär hamstra mat och fylla på förråden inför den finansiella fimbulvinter som drabbat landet.

I lilla Finland vet man inte riktigt hur man skall ha det. Lugnande besked tutas ut från både finansministerium och banker, precis som om vi flöt runt på vår egen avgränsade ö i det stormande krishavet och inga hot mot vår ekonomi står att skönja någonstans vid den annars så mörka horisonten. För vi är annorlunda.

För när man i andra länder tar ut pengarna från banken för att sätta dem i madrassen, så har finländarna istället hittat ett nytt substitut för pyramidorganisationen Win Capita att bränna sina pengar på. Det finns fortfarande folk som är av den åsikten att de är så jävla smarta att ingen kan lura just dem, och de utlovade avkastningarna på 500 %-iga vinster nog ännu kommer att betalas ut.

Drömmen om att göra det stora klippet, att snabbt bli rik, att genom ett trollslag hamna på grön kvist sitter i. En obehaglig sanning är att det inte finns några genvägar till miljonerna, att stigande kurser inte stiger i all oändlighet, och att ingen delar ut pengar till dig gratis.

Nu kommer räkningen på kalaset. För den som varken har överstora lån eller aktieportfölj känns det kanske inte så dramatiskt. Och för den som alltid varit asigt dålig på konsumera, mycket beroende på att det aldrig funnits så mycket slantar att konsumera upp, så gäller det väl att som vanligt ta det lugnt. Och se till att man hålls kvar i rullorna som skattebetalare, för det lär inte vara de som spekulerat bort fyrken som halar fram plånboken och pröjsar.

Kanske vi slipper höra skitsnacket om den självreglerande och dito -sanerande marknaden ett tag framöver nu, eller hur var det det hette, hörni kapitalistkrukor?

torsdag 2 oktober 2008

Debriefing

Göteborg, ja. Nu börjar den värsta mässpsykosen lägga sig, den fysiska träningsvärken efter lådsläpandet sitter märkligt nog i ännu. Otränad? Moi?

Mitt perspektiv på bokmässan är något begränsat: det mesta av min tid gick åt till att (försöka) sälja böcker i vår egen monter, och hitta på lämpliga svar på frågor som "är ni en kvinnoförening?" (nej, att det står .fi på våra t-shirts har inget med Feministiskt initiativ att göra, utan det beror på att vi - och våra webbsidor- hör hemma på andra sidan pölen, i Finland), "varärMarkvarMarkvarärMark?" (Mark Levengood uppträdde tyvärr igår, i och för sig just vid denna tidpunkt, men likväl är ni ute en dag för sent). "Ja, ni blir ju färre hela tiden" samt "det är visst litet svårt för er finlandssvenskar nu" var återkommande påståenden i litet olika utföranden som man då skulle parera på något lämpligt sätt. Typ "skit i det du, köp ett par böcker istället så fyller vi något slag av funktion här på bokmässan åtminstone".

Mera: Robert Åsbacka är en osedvanligt sensibel figur. Tror inte någon har talat om arbete som ett riktigt litterärt ämne på någon bokmässa sedan Ivar Lo, Wilhelm och Moa fanns bland oss. Och på den tiden fanns det inga bokmässor. Åsbacka och Åsa Linderborg (Mig äger ingen) förde en otroligt levande och intressant diskussion som gjorde den annars så duktiga intervjuaren Janina Orlov arbetslös, mer eller mindre. Linderborg och Åsbacka fann varandra direkt i ett samtal om kroppsligt förfall, kärlek, den oundvikliga döden, försoning. Allt i mycket entusiastisk och böljande diskussion, där båda hade mycket som de ville säga till varandra. Och man märkte att de var geniunt tagna av varandras böcker.

Och den inte så sprittande tematiken till trots kan jag säga att det var riktigt roligt mellan varven, skrattet fanns aldrig långt borta. Likosm eftertanken, så där som det går när folk faktiskt öppnar sig, bjuder på sig själva, och inte snöar alltför mycket in på det faktum att de sitter på en scen, och att de har en publik.

På bokmässan skall man köpa böcker. Jag kan ärligt och uppriktigt säga att jag inte köpte en enda jävla bok. Hittade inte lyrikoutleten som jag brukar ty mig till. En översättning av en HP Lovecraftbok kunde gärna ha slunkit med, men eftersom jag saknade kontanter och de flesta mindre förlag inte tar kort så bidde det inget. Två Moleskinanteckningsblock och en t-shirt förblev saldot av mitt shoppande. Jag är dålig på att konsumera. Det är jag inte speciellt ledsen över heller.

Nu hägrar Helsingfors bokmässa. Det sköna med den är att man får gå och knyta sig i egen säng när dagen är till enda, och risken för att man blir och hänga i någon subbig lobbybar är minimal. Avtrycket av barstolen syns ännu tydligt i röven efter Göteborg. Urk.

måndag 29 september 2008

Tillbaka

Nu skulle det vara läge att skriva någonting intressant om bokmässan i Göteborg, men det orkar jag inte. Det har möjligen att göra med att jag största delen av tiden befann mig i vår monter i egenskap av bokförsäljare. Återkommer senare med litet iakttagelser.

När jag åkte iväg i tisdags så var allt ett nyhetskaos med fokus på Kauhajoki. På sätt och vis var det skönt att sätta sig på ett flyg och åka bort, men samma händelse var huvudnyhet på allt från SVT till CNN och BBC.

Jag skall göra ett ryck och försöka släpa mig igenom den här dagen, imorgon återfinns jag hemma i sänge, ledig hela dagen. Fast med den timlista jag lämnade in idag så kommer saldot för september att landa på 200 timmar. Knappast mindre nästa månad. Sedan är alla jävla bokmässor över för ett tag, och jag tänker njuta av något slags normaliserat arbetsliv igen. Det behövs, för nu har bokmässemanin från Göteborg övergått i en ny fas, en pendling mellan något som är stillastående vegeterande och ett annat tillstånd som närmast bara kan beskrivas som ofokuserad aggressivitet.

Go' natt!

tisdag 23 september 2008

I gropen

Startgropen, that is. Om några timmar går flyget till Göteborg, imorgon tar vi fram arbetshandskarna och börjar fixa till vår utställningsmonter, och på torsdagen börjar spektaklet. Trots att det är en ren och skär arbetsresa ser jag fram emot att åka iväg. Jämfört med det dårhus som Helsingfors bokmässa innebär (2 scener och 194 medverkande) är allt mera hanterligt under Bok och bibliotek: färre kvadratmetrar och färre författare. En scen.

Och en helvetisk mängd litteratur och allt, allt, allt är på svenska - nåja, nästan allt. Min strategi är att ta med mig en liten mängd kontanter när jag går runt, många av de mindre förlagen tar bara kontanter, och då blir det inte bokshoppat för mycket.

För två år sedan hade jag 15 böcker med mig i resväskan när jag kom hem. Mest lyrik - litet till det yttre formatet, och inte så dyrt. Fast det känns sorgligt att se dikterna slumpas bort efter bara ett par år, så känner jag att jag drar mitt strå till stacken med att erbjuda dem ett nytt hem.

Vi hörs litet senare.

onsdag 17 september 2008

Övertränad hjärna

Ibland känner jag mig som en kombination av frikyrkopredikant-stövare-uppdragbar dansande apa med klickande cymbaler som fjädern börjat slappa på. Det säger också något om mitt arbete och vilka kvalifikationer som krävs för att man skall kunna utföra sagda arbete med största möjliga pietet.

Så här i den allmänna yrseln inför bokmässorna så märker man snart att ens hjärna börjar gå på litet val brutala varv. När jag igår befann mig på det andra stora finlandssvenska förlagets höstfest, fick jag en total blackout / gravt hjärnsläpp, och fick för mig att jag någonstans offentligen (i en tryckt produkt som utkommer i ett antal tiotusen exemplar) låtit påskina att en av detta förlags poeter egentligen utkommer på det andra av de litet större förlagen. Inte särdeles populärt att göra så, kan jag garantera.

Efter en snabbcheck i morse så finner jag att alla förlagsliga hemvister är alldeles korrekt angivna på alla ställen. Ingen fara på taket, alltså. Men aningen handsvett och lätt takykardi ledde nog denna ogrundade noja till.

Så nu, med en knapp vecka innan avfärd till Götet, så fördrivs tiden med funderingar om vad man nu då i alla fall missat i planeringen. Det brukar ju visa sig i slutändan och tarvar egentligen inget mer genomgripande nervöst ältande. Men svårt att stänga av.

Höstfesten i sig var trevlig. Den sedvanliga, lätta huvudvärken infann sig som ett bra på posten på morgonen, men en anings aning skallebank behövs nog så minns vad man varit med om.

fredag 12 september 2008

Nämen, ska Bree bli president?

Sarah Palin ser fram emot att få kriga mot Ryssland, gör jämförelser mellan sig själv och en pitbullterrier med läppstift och ger i övrigt intrycket av att vara en relativt komplett inkarnation av Bree från Desperate Housewives. Gud bevare.

Om de skall ha en Palin till vicepresident så skulle jag rekommendera Michael Palin från Monty Python. En intelligent typ. Snäppet intelligentare än vilken terrier som helst, skulle jag tro. Och rolig.

Detta är mitt inlägg i diskussionen om den amerikanska presidentvalsdebatten. Ja, det kan ju bli flera.

torsdag 4 september 2008

Fullfaaaaaaart

Dagar som denna så längtar jag till stugan vid Tomssund. Av erfarenhet vet jag att det den här tiden på året bara går någon enstaka båt in och ut genom inloppet under dagens lopp. Det är säkert ganska vindstilla och lugnt där nu.

Här är det allsköns yrsel, seminarier, böcker som skall släppas, inbjudningar som skall postas, annonser som skall korrläsas, hotell som skall bokas, hotell som skall avbokas, namnlappar som skall skäras till, sökfält som skall konstrueras, telefoner som ringer, professorer som är förvirrade, redaktörer som är förvirrade, jag som är förvirrad, etiketter som klistrar ihop sig av sig själva, tankar som stannar som i en vägg.

Imorgon är det fredag, och helgen ger två dagars respit till nästa dårhusvecka, som när den är slut åtföljs av ett par veckors dårtempo till.

Men i tankarna står jag vid stranden på Fårholmen och sköljer potatis i regnvattenstunnan och kikar ut mot sundet.

måndag 1 september 2008

Ännu en skön måndag!

Är det inte fantastiskt! När september gör entré så är det som om en del människor återuppväcks till ett nyfunnet liv, vilket ofelbart innebär att man ser sig föranlåten att kontakta mig per epost och telefon i aldrig tidigare skådade proportioner!

Och så glad man blir! Tag kontakt i förtroende, vad helst saken gäller. När som helst! Hur som helst! Jag sitter bara här och väntar på att få ta del av de petitesser som edra futtiga liv revolverar kring, eftersom jag ändå inte har något bättre för mig!

Mitt arbete är nämligen sålunda funtat att jag närmast har en dekorativ funktion här på förlaget, och speciellt måndagarna har visat sig vara stillastående gölar av intighet och ineffektivitet, vilket gör att jag var tjugonde sekund kastar längtansfyllda blickar på min stumma telefon (båda telefonerna! jag har även en mobil ifall det undgått eder!), och uppdaterar inboxen mellan suckarna. Bara för att se om det funnes någon därute.

Det finns hjälplösa individer där. De behöver mig. Snart greppar jag stekpannan och kommer och hjälper riktigt handgripligen, I tell you. Om jag får behålla jobbet, alltså. Efter denna måndag är jag inte så säker längre.

tisdag 26 augusti 2008

Qlturvaggan del 48543

På fredag kommer jag att återse Kulturvaggan. Åbo stad har igen valsat genom tidningsspalterna på grund av att de "öronmärkta" kulturpengar som staten beviljat gått till andra ändamål. Det kan ju vara skäl att komma ihåg att staten själv avstått från möjligheten att styra medel till specifika mål som stadsteatrar och filharmoniker. Ingen vits att gråta över spilld mjölk, således.

Men när Åbo stadeteater och filharmonikerna blir snuvade på vardera över 300.000 euro av de slantar som kulturministern tänkt sig skall komma dem till godo så vill man nog gråta en skvätt. Den kommande kulturhuvudstaden fortsätter att profilera sig som en nidbild av allat vad kulturstäder heter, och ingen orkar bry sig. Jag hoppas att hela skiten sjunker ned i den lerhåla som kommer att uppstå när man börjar bygga parkeringsgrotta under torget. Good riddims!

Men innan dess så skall jag se hur skrivarkurs nr 4 får sin början, ett av många små tecken på att det visst sker ett vettigt kulturarbete i Åbo trots allt, att konstnärer och författare, dansare och teatermänniskor fortsätter bedriva subversiv verksamhet när de får nada av la stada. Stadens högsta ledning kan samlat sätta sig i lergropen och invänta bulldozrarna.

Ja, och ÅU skriver om hur det blir 2009, gissa hur det går med det extraanslag som skall gå till kulturen då?

tisdag 19 augusti 2008

Oh, God, you needed the leading role

Tidningarna skriver sida upp och sida ner om Madonnas 50-årsdag, denna oerhörda milstolpe i musikhistorien. Tja. Madonna har skrattat hela vägen till banken sedan tidigt 80-tal och lär väl få fortsätta med detta ett tag, men hennes musik lämnar nog inga större avtryck efter sig. Det är som stilikon hon firat sina segrar. Och som businesskvinna.

Numera vänder jag bort blicken inför hennes ångestfamkallande, söndertränade överarmar, pallar inte mera för att åse gymnastiserandet i video efter video. Kan ingen ge henne en klapp på axeln, hon äger säkert redan den mest välmanipulerade kropp en femtitalist kan äga, really.

Några veckor innan den tandgluggsförsedda sen- och benhögen storstilat firade sin stora dag, så kunde man läsa enstaka notiser om en annan femtiåring. Kate Bush har varit sparsmakad när det gäller både att ge ut skivor och visa sig i offentligheten, men hennes musik förändrande synen på kvinnliga låtskrivare och sångerskor i grunden när hennes singel The man with the child in his eyes kom ut 1978.

Det hade varit värt en och annan artikel och analys. Madonna är en fjärt i den musikaliska nordanvinden.

måndag 11 augusti 2008

Från magi till &@£="#&#

En magisk morgon på stugan igår morse, varmt, soligt, slött surrande insekter och långsam frukost med nybryggt, starkt kaffe. Synd att åka därifrån, men nu är det arbetsbordet i Kronohagen som man är fastnaglad i ett tag framöver. Magin lyser med sin frånvaro.

Trilobitfadern begick sin sjuttionde födelsedag, från sjukbädden, men ändå. När alla pusselbitar började falla på plats så gick det plötsligt mycket bättre igen. Och om en bit rubbas så faller hela korthuset igen. Jag kunde skriva en längre utläggning om sjukvården i Jakobstad, men det orkar jag inte. Nu för tillfället så funkar allt rätt bra.

Måndagen tycks vara den dag i veckan när den församlade mänskligheten vill kommunicera per epost. För all del, jag har varit i nätskugga ett par vardagar så jag har några dagars extra skörd att gå igenom, men lejonparten av dagens arbetstimmar går åt till att svara på och skriva mail. Gemensamt för de innehållet i de flesta är en obligatorisk rad om hur jävligt det är när semestern är slut.

Vart försvann den, förresten? Hade jag någon semester överhuvudtaget?

onsdag 6 augusti 2008

Traintrain, take me home

Mjölktåget tuffar iväg mot Jakobstad nu på eftermiddagen. Imorgon firar vi pappas födelsedag, på hospitalet men i alla fall. Största boven i dramat med trilobitfaderns kollaps visade sig ha att göra med hyponatremi, något som det tog ett tag att fastställa - för att inte tala om att åtgärda. Plus detta fanns det diverse endokrina problem: binjurarna har lagt av med att producera kortisol. Detta går att fixa med ett dagligt intag av en liten dos kortison. Men det hann gå ett bra tag innan detta uppdagades också.

Det är som jag brukar säga: man skall vara ung, frisk och rik. Och snygg. Tyvärr är det frågan om övergående faktorer. Om de någonsin ens uppträder hos en, samlat eller enskilt.

måndag 4 augusti 2008

Ett snäpp bättre

Efter sex dagar i sjukbädden har trilobitpappans tillstånd blivit litet bättre. Ett sammelsurium av sjukdomar och krämpor gör att det inte är riktigt enkelt att veta i vilken ända man skall börja, gubben är en provkarta på de finländska folksjukdomarna: typ 1 diabetes, astma, hjärt- & kärlstrul, samt ett icke fungerande högerben som invalidiserat honom rätt svårt.

Envisheten är det dock inget fel på, tack och lov. Så vi håller tummarna och hoppas på att vi får fira hans 70-årsdag på torsdagen. Det tror jag nog.

Jag har en bekant som brukar säga, att man skall vara jävligt glad och tacksam om man har båda sina föräldrar kvar i livet när man själv krossat 40-strecket. Så är det.

fredag 1 augusti 2008

Trilobitens rädsla

Trilobitpappan ligger på sjukhus och är så trött, så trött. Noterade vid avfärden i söndags att, nej, han är inte sig själv. Snart blir det en ny färd till Hemstaden. Jag vet inte vad som väntar mig, men jag vet vad jag inte är redo för.

En dag i taget. En till. En till. En till.

tisdag 29 juli 2008

Ett kall är ett kall, är ett kall

Tillbaka på hemsoporna efter drygt 1800 körda kilometer på de finska sommarvägarna. Renaulten höll ihop till det bittra slutet, bortsett från den tidigare omnämnda handbromsen, en framstänkskärm som hänger löst, lite nya rispor på bakstänkskärmen efter att brorsans svärmors betongkruka med pelargoner fått sig en kyss etc.

Spridda iakttagelser: i trakterna av Perho finns det en by som heter Hölppi, jakobstadsborna har en stor förkärlek för s.k. GI-bröd (icke skådat på sydligare breddgrader, men gott är det), folk blir redlöst fulla av jaloviina (inte jag, höll mig borta från den ädla favoritspriten mycket tack vare min relation till Renaulten som dagen efter skulle köras drygt 500 km längs med riksväg 3).

Väl hemkommen kan man ta del av finansministerns rötmånadstankar: sjuksköterskeyrket är ett kall, kan man tänka, och då kan man gärna utföra det arbetet för en sämre lön - precis som lärare och andra idioter som väljer den typen av yrken. Ofta kvinnor, av någon anledning.

Jag hoppas att någon som känt kallet kommer att torka Katainen i röven med stålull när den dagen kommer och herr finansministern skall tas omhand. Gärna litet innan det, förresten.

Är ministeryrket ett kall? Fascinerande hur personer som Katainen hörsammar kallet att arbeta det finländska folket till fromma genom att tillåta att hälso- och åldringsvården i Finland hör till dem som får minst statliga medel i hela EU. Men det drabbar bara de relativt fattiga, och dem som är för gamla. Samlingspartisterna är varken fattiga eller gamla, tjohej!

Tydligen vill alla som röstar också identifiera sig med de ickefattiga och ickegamla. Tills de märker att de inte heller har råd att betala - det heter att folket har de ledare de förtjänar, men jumalauta, så här jävla illa kan det väl inte vara....?

fredag 18 juli 2008

I naturen

Sitter på den nybyggda sjöverandan efter att ha stigit upp efter en god natts sömn. Dag 1 i Österbotten har ingalunda tillbringats på den egna stugan, utan som snyltäster hos de mest lättövertalade av vännerna. De fixar frukost åt oss nu. Jag snyltar också på stuggrannens wlan, men det lär skall vara tillåtet

Gårdagens upplevelser bjöd på en hornuggla i skymningen. En annan, mindre angenäm men dock uthärdlig upplevelse var att handbromsen i hyrbilen pajade för andra gången. Men vem bryr sig. Jag klarar en semester utan handbroms.

Humlorna surrar hemtamt vid ingången till boet här på terrassen. Yes, folks. Det är sommar.

tisdag 15 juli 2008

Baby, you can drive my car

Det var när jag såg lappen om bilplatsen som var till salu någonstans på Grejusgatan som jag definitivt kom fram till att jag aldrig i mitt liv kommer att äga en bil så länge jag bor i Helsingfors. Den kostade lite drygt 30.000 €. För en ruta i ett underjordiskt garage. Jag har knappt suttit i en bil som kostar 30.000.

Så när det gick upp för undertecknad att rörelserna i det finländska sommarlandskapet i sommar skulle kosta drygt 400 spänn för två personer så kom tanken på en hyrbil att te sig mer och mer lockande. Bilfri som man är så har man ju sluppit generas över bensinpriserna de senaste 10 åren, men det saftiga bränslepriset till trots bestämde vi oss för att hyra en bil.

På torsdag bär det iväg till Österbotten. Jag kommer inte att berätta vad jag kör och var jag kör. Ni skall bara vara jävligt alerta där ute.

onsdag 9 juli 2008

Ställ in mig

Borgå klarades av på två dygn, hade nöjet att återse en del vänner som jag träffar blott alltför sällan.

Den ultimata semesterkänslan vägrar att infinna sig, är det månne avsknaden av det där riktigt, riktigt varma vädret som ställer till det? Hjärnan skall värmas upp till ett bestämt gradtal, antalet svettdroppar per minut skall ökas till 150 och underkläderna skall skava. Vi är inte där ännu.

Björkkonserten ställdes in, det betyder också att en visit från Åbo ställdes in, vilket är tråkigt. Björk har jag sett två gånger i Finland (Provinssi 1989 med Sugarcubes och när-det-nu-var på Porijazz nån gång under sent 90-tal), så henne saknar jag inte för tillfället. Är överhuvudtaget oförskämt lat när det gäller att gå på konsterter. Fast biljetterna till REM-konserten ligger tryggt i byrålådan. De var också med i Seinäjoki 1989. Och Lou Reed. Och Suzanne Vega. Jestas.

fredag 4 juli 2008

Hålidej

Yep, så är det. Ledighetskommittén dejourerar i Borgå denna helg. Om allt går enligt planerna återvänder kommittén tillbaka till storstaden på söndag.

Imorgon är det ett år sedan trilobiten blev hufvudstadsbo. Märkligt hur snabbt det går.

måndag 30 juni 2008

Ett abrupt farväl

Det är nog ett omen; kaffekokaren tackar för sig sista dagen innan semestern. Min semester, alltså. En rådvill församling står och stirrar på den. Lampan lyser, ja, men inget händer. Inget vatten värms upp, inget hemtrevligt gurglande hörs från apparaten som länge varit i behov av en avkalkning.

Jag väntar på att få en text att översätta. Litet elakt sitter jag och önskar att de inte skall hinna skicka den åt mig innan lunchen, som jag satt som deadline. Min kropp befinner sig på jobbet, mitt sinne någon helt annanstans.

fredag 27 juni 2008

Hello, is there anybody out there...

Det är inte kul när man just skannat in 389 sidor text med stor möda och servern tiltar. Plötligt befinner sig en av ens mappar på kaffepaus ute i cyberspace, utom räckhåll, bara för att en halvtimme återfinnas någon helt annanstans, under annat namn.

Jag vill också resa runt inkognito och dyka upp på något oväntat ställe, under annat namn. Dags för semester, obviously.

tisdag 24 juni 2008

Who's that on the phone?

Fattar inte vad som hänt sedan jag skrev mitt förra blogginlägg. På något sätt inbillade jag mig att jag i lugn och ro varvar ner innan semestern börjar, umgås med mina arbetskamrater och ordnar pappren på skrivbordet.

Istället blev det en drygt elva timmars arbetsdag. Dela aldrig arbetsrum med en semestrande kollega. Om du gör det svara inte i hennes telefon. Bara som ett tips.

måndag 23 juni 2008

Tyst i korridoren!

En outgrundlig stillhet härskar i korridoren på jobbet. Den frenetiska slutspurten inför midsommaren hänger kvar som ett eko i väggarna, men för tillfället är vi bara två som lollar fram till kaffekokaren för att söka tröst, det arbetande folket.

Nästa måndag kommer jag att stänga och släcka, sedan följer en veckas välförtjänt stadssemester. Jag simulerar turist medan P ännu jobbar en vecka.

måndag 16 juni 2008

Hälsningar från lycklighetsstaden

Jag har tillbringat en helg i landets lyckligaste stad, bott på folkhögskola, gått på stadens enda pub och misstagit Andelsbankens runda, vitoranga ljusskylt på banktanket tvärsöver torget för månen. Överväger starkt att rota fram glasögonen som jag inte använt på över tio år ur skrivbordslådan igen.

Inte för jag var ensam om att vara ute och slarva. När jag återvände hem från den lyckliga staden upptäckte jag att jag bor med en person som upplever att kall ärtsoppa, direkt ut burken, är gångbar som krapulamat. Bara att applicera direkt på smörgåsen.

Bon Jovi underhåller på olympiastadion. Jag håller fönstren stängda. Fattar inte vad det är som får folk att vallfärda långa vägar för att hylla ett band vars sångares hår förtvivlat snabbt närmar sig samma strandlinje som Donald Trumps. Men det finns ju folk som tycker att han är het också.

måndag 9 juni 2008

Blåst och EM

Chicago brukar kallas the windy city, en hederstitel som snart torde övergå till Helsingfors. Vinden drar genom märg och ben. Istället för att i god ordning klaga på sommarvärmen, myggorna och de lättklädda ungdomarna, klagar jag istället på den helvetiska vinden, frånvaron av insekter (var är humlorna?) och de lättklädda ungdomarna (ingen skillnad där, come hell or high water, är det juni är det shorts, sandaler och toppar som gäller - för oss litet äldre toppluvor).

Det är med andra ord måndag och gnällfaktorn skjuter i höjden direkt efter första mötet på morgonen. Måndagen den 30.6 kommer det däremot att vara annat ljud i skällan. Då kommer jag oförmärkt att glida ut i semesterröret, mot ostrukturerat dallande på sandstränder och solfläckiga skogsstigar.

Fotbolls-EM har börjat, ifall det undgått någon. Som vanligt har svensk press utsett sitt landslag till mästare (det blir svårt, men det går nog vägen!), även om nämnda lag inte ännu hunnit beträda den kritstrecksmärkta gräsmattan i alpländerna. Nå, snart skall Svedala genomgå sitt elddop, hoppas att Zlatan uppfyller de (smått) omänskliga förväntningarna.

Portugal såg piggt ut.

måndag 2 juni 2008

In i semestertunneln

Ahoj! Måndag. Känns lika förvirrande som alltid. Under veckoslutet förökar sig alla små irriterande uppgifter (boka möten, gå på möten, svara på mail, ringa upp och kolla folks tidtabeller, sända ut seminarieprogram) till ett oändligt konglomerat av minimala problem som i sin helhet blir en enda härva av grejer som kan gå fel.

Till de positiva faktorerna hör det faktum att det nu är juni = sommar. Och tänka sig: i slutet av tunneln lyser semesterljuset.

fredag 30 maj 2008

Våghögskolan

Ute skiner en strålande sol, här inne vankar folk håglöst runt i korridoren och sneglar på klockan. När den blir tre kommer denna arbetsplats att tömmas som en perjantaipullo i arbetarkvarteren på 50-talet.

Veckan har ju bjudit på en del intressanta nyheter, bland annat den om det nya innovationsuniversitetets namn. Förutom att vi nu varseblivit att det inte är något universitet, utan en högskola, utom på engelska, för då heter det university, så noterar vi att lärosätet får sitt namn efter Republikens mest namnkunnige arkitekt.

Aalto-högskolan skall innovationen heta. Två frågor inställer sig: varför heter det inte universitet om det är ett universitet (förutom på inglisch, då)? Och varför i helvete tappar man bort Aaltos förnamn om man nu är så mån om att rida på den goodwillvåg man tydligen föreställer att namnvalet skall ge upphov till?

Aaltopahvikorkeakolulu borde alltså heta Alvar Aalto-universitetet, om man överhuvudtaget vill döpa det till nåt som man tror skall gå att brända.

Denna bortsett från att hela idén med innovationsuniversitetet är så urbota korkad att ingen annan än den nuvarande regeringen (där den akademiska kompetensen den heller inte förefaller vara något eftersträvansvärt), med sitt överstora självhävdelsebehov som ledstjärna skulle komma på idén att tvinga fram en av alla parter oönskad trigami mellan lärosätena.

Topi Sukariuniversitetets spjutspetsenhet torde bli nästa projekt, fast där är de väl redan inskrivna allihop.

tisdag 27 maj 2008

Kast med liten mobiltelefon

Igår hade vi friluftsdag med personalen. Efter fjolårets frisksportande med krossade glasögon, astmanfall och brutna ben i samband med avancerat fotbollssparkande, så har den lärande organisationen snappat upp att man kanske kunde ägna sig åt uteliv under mer stillsamma former.

Sjukamp. Skall bespara er från pinsamma detaljer, men vårt lag vann, trots att vi inte riktigt lyste i de grenar som involverade rep. Å andra sidan kan jag säga att jag sällan haft roligt när rullat mig i sand och torkad fågelskit (kanadagäss) som igår.

Mitt bravurnummer visade sig vara mobiltelefonkastning, föga överraskande kanske.

Dagens hatobjekt: phpkoder. Morgondagens hatobjekt torde bli de människor som är upphovet till dessa koder. Speciellt när koderna är felaktiga.

fredag 23 maj 2008

Äta, äta, äta

Kan nu upplysa er om att jag är hemkommen efter utbildningsdagarna, som visade sig vara riktigt bildande och trevliga, faktiskt.

Och så åts det en jäkla massa mat hela tiden. Knappt har man hunnit svälja sista tuggan av frukostsemlan, så är det dags för kaffe, lunch, kaffe, middag, kaffe etc. Ens mage förvandlades raskt till en liten trind boll (nåja, trindare) på knappt två dagar. Tror ni att den försvinner på två dagar? Nehej.

Nu följer två dagar i Tallin. Med svärföräldrarna, bland annat. Avfärd kl 08.00 imorgon bitti. Jag, som på onsdagen väcktes av en synnerligen högljudd och enveten näktergal kl 04.50 på morgonen, för att igår väckas av vasaresenärens väckarklocka kl 05.10, skulle ha kunnat tänka mig en sovmorgon imorgon.

Får väl tro att jag kan suggerera mig till nåt slags out of body-experience under båtfärden till Estland. Eller en out of mind-dito kanske vore mera ändamålsenligt.

måndag 19 maj 2008

Nu skall jag bildas ut!

Nu blir det utbildningsdagar i dagarna två. Avfärd kl 8.30 med bil. På kvällen skall jag äta sparris till förrätt och lax till huvudrätt.

Det är vad jag vet om den stundande begivenheten. Vad vi möjligen skall utbildas i är höljt i dunkel, men det är knappast det väsentliga. Undras om det blir snaps också?

fredag 16 maj 2008

Fredagstrivia

Snabb i tanken och uppärksam som en stafylokock på pencillin. Vad gör jag på jobbet egentligen?

Dagens viktigaste uppgift är dock redan avklarad. Jag har varit och hämtat ut mitt nya pass, och är nu redo för nästa helgs färd till Tallin. Ser fram emot att åter igen få stifta bekantskap med den grekiska restaurang vi i misstag ramlade in på i juli ifjol, och blotta tanken på tzatzikin de serverade får mig att hallucinera.

Däremot skippar jag denna lördags säsonginledning på åkern i Koski TL (begivenheten har även fått namnet "peltokerroin", vilket möjligen ger en fingervisning om vad det handlar om - dricka sprit på en åker).

Ifjol blev jag så trött på att slänga ut knullande studenter ur rummet där jag låg och sov, att jag krävde en åldersgräns på 40 år för att överhuvudtaget detta år närma mig den kommun där festiviteterna pågår.

Och nu bangar jag ut i alla fall. Skall tillbringa lördagen i min underbara soffa läsandes en rykande färsk diktsamling (så färsk att den inte kommit ut ännu, den intresserade allmänheten får ta del av innehållet först i höst, ha!) och ätandes chokladpraliner. Allt detta utan en enda naken 20-åring i sikte (believe me, you don't want to know).

tisdag 13 maj 2008

The New Regime

Eftersom jag är bra på allt vad aktiv förtränging heter, så har det först nu sjunkit in att jag måste börja träna tre gånger i veckan. Förvisso satt jag snällt och lyssnade på vad doktorn, docenten, vad han nu är den gode mannen, hade att säga, men jag har uppenbara tendenser att bli gravt lomhörd när det talas om träning, idrottande som berör just min enkla person, konditionsfrågor och stavgång.

Icke desto mindre: det måste ske något slag av organiserad träning minst tre gånger i veckan, och min kondis måste förbättras avsevärt. Det var liksom kontentan av budskapet.

Således: mina dagar som semivrak (i fysiskt hänseende - mentalt kan jag fortsätta vara ett vrak) är nu så till ända. Exakt hur hälsosam min enkla person förmår bli är ännu höljt i dunkel, men faktum är att om min fåniga astma skall hållas i schack, så måste jag träna. Och träna. Och träna.

Kan redan offentligen meddela att min under den senaste tiden rätt vidlyftiga snuskonsumtion har stävjats. Till nollpunkten, faktiskt.

Ses på Helsinki City Marathon!*



*jag kommer att sitta på gräsmattan någonstans i höjd med Sibeliusmonumentet med en picknickkorg och en termos kaffe

torsdag 8 maj 2008

Skuggor i paradiset

Det är det är som kallas uteslutningsmetoden. Nu är det ena och det andra uteslutet, men jag vet inte om det är de mest önskvärda alternativen som man nu lyckats rata.

Återstår: ärr efter tidigare luftvägsinfektion (det snäppet behagligare alternativet) eller "något annat" (det aningen mer obehagliga alternativet). Nu skall gamla lungbilder rotas fram någonstans på TYKS i Åbo, det skall jämföras och begrundas. Visar även de bilderna upp samma slag av avvikelser så är allt finemang, gör det de inte så fortsätter jag att undersökas.

Och kosta min arbetsgivare grymma summor i läkararvoden och provtagningar, datortomografier och allehanda prover. Här skall utredas.

Men det har de kanske råd med. Jag skulle inte ha det.

tisdag 6 maj 2008

Bok och ros

Idag går jag på flygbensin. Eller åtminstone känns det så. Trött och så där litet lagom på övervarv.

Bokochrosdagen började med allmänt roudande och uppackande, kalla fläktar svepte över Narinken och när jag efter 2,5 timmes uteliv äntligen fick traska iväg till jobbet igen kändes fingrarna som semifrusna knackkorvar (de såg också ut som semifrsuna knackkorvar).

Nu återstår kvällprogrammet: 2 timmar till på Narinken i snålblåsten, sedan ihoppackning och returroudande. Man får hoppas att mina flitiga kollegor hunnit sälja bort en del av utbudet först, så att vaktmästarLasse och jag slipper släpa hela samlingen tillbaka i intakt tillstånd.

Jag sålde en bok redan, förresten. En minut efter öppningen.

fredag 2 maj 2008

Jobbstiljte

Det är stiltje på jobbet, och en bra stund för att studera manualen till kortläsarapparaten som jag skall kunna använda (någotsånär) på tisdag nästa vecka. Då är det Bokens och rosens dag som gäller, undertecknad står på Narinken och nasar böcker. Förhoppningsvis. Några kioskvältare vet jag inte om vi har i sammanhanget.

De klena lungorna fortsätter att spöka. Efter röntgenbilder och ultraljud så kvarstår det faktum att min vänstra lunga inte ser ut som den skall, den ser ut som om det skulle finnas vätska där, men det gör det uppenbarligen inte. Då inställer sig ju frågan om vad det är som gör att det ser skumt ut, så nu blir det en tur till lungspecialisten igen, för genomgång av röntgenbilderna.

Vet inte hur road jag är av scenariot, men å andra sidan så är det väl bara att hänga med på det doktorerna föreslår. Host.

onsdag 30 april 2008

Köa för bröd

Förra fredagen åkte jag med åttans spårvagn ut mot Arabiastranden från Tölö. Passerade Frälsningsarméns brödkö och såg några av de 20-30% i Vanhanenlandia som man inte behöver prata om för att 70-80% är nöjda.

Det är också bland de 70-80% som röstarna återfinns, och det är där man skall fiska efter röster. De andra (20% av Finlands 5,3 miljoner invånare utgör ju bara dryga miljonen av befolkningen) behöver man inte ta i beaktande för de är avundsjuka. Avundsjuka är fult, det vet varenda människa. Och eftersom vår regering är inriktad på att leda och arbeta för de 7-8 av 10 medborgare som räcker till för att upprätthålla det politiska system vi nu har, så lär väl ingenting förändras i framtiden heller.

Men: ett tecken på hur väl ett samhälle mår är förmågan att ta hand om dem som är mest utsatta. Att en stor del av befolkningen ser sina realinkomster stampa på stället (med god tur) eller till och med sjunka (vilket i praktiken sker får många) när hyror, matpriser och sjukvårdsavgifter stiger, är ett reellt problem, inte något som skall tigas ihjäl i den nöjda majoritetens namn.

Jag torde räknas in bland de 70-80% som fått det bättre. Jag är inte nöjd med den utveckling högerut som vår regering driver på. Framför allt så är jag äcklad av den arrogans som Vanhanen uttrycker i sin iver att lägga locket på diskussionen av en tilltagande fattigdom bland dem som har det sämst. Och detta sker upprepade gånger.

Kanske vi skall vara tacksamma för att vår statsminister framhärdar i sina idiotiska uttalanden? Vi slipper åtminstone höra den tomma retoriken om sociala förbättringar och ens möjligheten till något slags jämställdhet i Republiken Finland.

You're on your own, fattiglappar, face it. Det stora flertalet skall forstätta upprätthålla nidbilden av demokrati och framgång. I praktiken är ni utelämnade åt er själva.

Glad Valborg i brödkön!

tisdag 29 april 2008

Kryss

Jag har tillbringat tiden mellan söndag eftermiddag och tisdag morgon på kryssning, Helsingfors-Stockholm-Helsingfors. Man kan fråga sig varför. Speciellt eftersom jag är erkänt dåligt på att köpa saker och överhuvudtaget spendera pengar på all möjlig dynga, vilket är det primära syftet med att placera folk på en pråm utan möjlighet att avlägsna sig därifrån på x antal timmar.

Kryssningen är ett resultat av min vilja att bidra till mänsklighetens fromma. Jag köpte ett antal lotter (4 st) i samband med en basar för ett halvår sedan, trygg i min förvissning om att jag, som vanligt, aldrig vinner nånting. Så icke denna gång.

Huvudvinsten rasslade in och jag kryssar. Och kryssar. Och kryssar. Saldot blev en flaska skumvin och några askar Läkerol från taxfreen. Ett par öl i puben och VM i snooker, direktsänt från Sheffield. En ryslig massa underhållning av pubtrubaduren som envisades med att sjunga alla de tråkigaste låtarna av Simon & Garfunkel (Sounds of silence, The boxer, Homeward bound, Scarborough fair). America kunde han inte, den enda sång ur Paul Simons repertoar som man med någorlunda gott samvete kunde tänka sig att låta en pubpublik ta del av.

En eloge skall Lasse Pe dock ha för att han lät El condor pasa vila i frid. Tack.

onsdag 23 april 2008

Body's in trouble

Tänk om man, ens för en alldeles kort stund, kunde ta timeout från sin egen kropp.

tisdag 22 april 2008

Luft!

Våren är ju, sin triumfatoriskt exploderande växtlighet och värme till trots, en lidandets tid för astmatiker och allergiker (NB! jag är inte ens ironisk). Gatudammet virvlar och allsköns ukrainska partiklar svävar runt i sfären, och jag längtar efter att vara någon annanstans.

Grämer mig ibland över att lungsanatorierna gått ur modet efter andra världskriget. Jag kan se mig själv vilande, i halvliggande ställning, på en bred balkong vid ett sanatorium i Davos, med en god bok (Thomas Manns Bergtagen vore ett förutsägbart val) och en kopp gott te (lapsang souchong, kanske).

Men med min tur så skulle jag väl hamna i en förvuxen spjälsäng i en polsk saltgruva, en behandlingsmetod som väl i och för sig sannolikt har en större effekt på lunghälsan än den friska alpluften.

Man jag vill alpluft! Jag vill inte polsk saltgruva, har besökt en sådan, men det är en annan historia.

måndag 21 april 2008

Bo, bo dyrt

Jag har fascinerats av en lapp som hänger på anslagstavlan i den lokala butiken här ett stenkast från min arbetsplats. Bland lapparna om olika slag av reikibehandlingar och erbjudanden om juridisk hjälp och hundvaktande, finns det också upprop av folk som söker bostad. Ifrågavarande familj söker en större lägenhet omfattande 3-5 rum, med en maxhyra på 1200. I Kronohagen.

Det är bra att ha en positiv inställning till livet och tro att allt ordnar sig. Men med tanke på hur hyresutvecklingen sett ut i denna stad de senaste åren så har jag svårt att inbilla mig att de hittar en lägenhet i den här trakten för någonting ens i närheten av den summan.

Vilket leder vidare till frågan om hur folk har råd att bo i den här stan överhvudtaget. Klart är väl att man inte nödvändigtvis behöver bo just i denna ändan av stan, men faktum är att du för 1200 euro har svårt att hitta något som det ryms mer än 2 personer i, om du vill bo relativt centralt. Med relativt centralt menar jag allt som finns inom 5 kilometers radie från järnvägstorget.

I Åbo kan man hyra en hundrakvadratare mitt i stan för strax över tusenlappen. Bara som en jämförelse. Om man bor på vischan kan bygga ett hus och betala av på sitt lån och ändå kommer man inte i närheten av 1200 i månaden.

Så vad gör man här?

söndag 20 april 2008

Ingen återvändo

Sista föreställningen av Viirus No return gick igår kväll, och kombinationen av Kafkas text(er) och Cezaris bearbetning och regi resulterade i en märkligt levande och gripande pjäs. En historia om hopp och framtidstro, även om alla vet att trots all mänsklig ansträgning och alla silverkantade drömmerier, kan det bara sluta på ett sätt. En uppsättning likkistor på hjul, en för varje skådespelare, fanns närvarande på scenen som en påminnelse om detta.

Ändå sysselsätter sig människan med att att drömma, försöka uppfylla sina förväntningar och planera framåt, kort sagt: leva. Och så är det ju: vad har vi för alternativ?

I pjäsen väntar en uppsättning "artister", mindre professionella skådespelare, på att få sitt livs chans på Den Största Teatern i Oklahoma. De kommer aldrig fram.

Jag hade glömt hur bra skådespelare Robert Enckell är. Aldrig har jag sett någon prestera ett enmansfyrverkeri för hand, där man såg hur raketerna sköts upp mot himen, exlpoderade och skjöt ut strålar av silver och guld. För att sedan falna och slockna med en sista vissling.

tisdag 15 april 2008

Snuva

Ibland undrar jag om jag inte, riktigt på riktigt, är Finlands största, enskilda snorproducent. Jag borde banne i mig bli sponsrad av Serla. Jag kunde ge allergisnuvan ett nytt ansikte. Eller näsa.

söndag 13 april 2008

Grodliv

Min tanke löper som en treväxlad Trabant i en isländsk uppförsbacke. Segt och med ett plågat kvidande från intellektets överhettade växellåda. Trabanten klarar inte så mycket idag.

Igår träffade jag några goda vänner som jag inte sett på alltför länge, varför skall det vara så svårt att hålla kontakten mellan varven, frågar man sig. Det är väl knappast bara jag som slarvar, under vintermånaderna är det som om förmågan att använda både telefon och epost avtog med en 90-95%, men sedan kommer april och så märker man att det är som med cyklandet, huj vad det går när man kommer på att man kan. Ha ett liv utan för hemmets fyra väggar och sin arbetsplats, that is.

Ibland undrar jag varför det sociala livet i detta landet ter sig som en grodpopulation i vintersömn under istäcket, för att plötsligt förvandlas till en sjudande, kväkande göl av kommunikation, som när vårsolen börjar avge värme (eller enligt almanckan kunde avge värme) plötsligt springer ut i ett intensivt umgänge under några korta vår- och sommarmånader.

Och från september framåt sluts dörrarna, dras gardinerna för, täcket dras upp över öronen. Eller om man så vill, istäcket lägger sig.

Idag konsert. Då får man sittta tyst och fin på sin plats. Visste ni att grodor inte kan dricka, förresten.

fredag 11 april 2008

Träningsvärk

Så roligt man kan ha. Så trött man kan bli av att ha roligt. Det är någonting lurt med det där.

Åbovisiten drog ut, precis som åbovisiter plägar göra. På hemvägen på tåget hade vi ännu inte lyckats göra slut på alla ord, nu har jag träningsvärk i talorganen. Skönt att vila upp sig på jobbet.

onsdag 9 april 2008

You give me fever...

... in the morning. Oklart är väl vem det är som ger, men jag har den. Så stora delar av dagen har jag tillbringat i sängen, tidvis försökt läsa, men ögonen vill inte hållas öppna. Nu väntar jag närmast på att det skall bli tillräckligt mycket kväll så att jag skall kunna gå och lägga mig på riktigt.

Imorgon får febern ge sig, det har jag bestämt, jag skall nämligen till Åbo och delta i ett ledningsgruppsmöte. Klingar kanske inte i allas öron som något strålande dagsprogram, men jag vet att det kommer att bli enormt roligt. Nystart på en kurs jag varit med och ordnat i olika omgångar. Detta är nummer fyra i ordningen, alltid lika spännande att se vad det artar sig till.

Nu över och ut. Eller in, mellan lakanen

måndag 7 april 2008

Ett kom-tillbaka

Ja, och så glömde jag att nämna att Edith Södergrans 116:e födelsedag firades i samband med Åbo poesidagar, med hallontårta och bubbel, som sig bör. Ett utropstecken i samband med födelsedagsfesten var Nilla Hansson, ackompanjerad av duktige gitarristen Christer Karlberg. Nilla gjorde sig känd som en fin uttolkare av visor under 1980-talet, sedan var det tyst ett tag, men nu har hon uppenberligen börjat uppträda så smått igen. Och det är kul det, speciellt hennes och Christers uruppförande av en text av Bror Rönnholm, med musik snodd av Erik Satie, satte sig på en pinne i minnet.

Så fick vi veta att det bör en liten inte alls oäven kuplettsnickrare i Bror R. Nu är det bara att hoppas på att Rönnholm-Hansson-Karlberg(-Satie?) fortsätter samarbetet.

Karlberg har erfarenhet av allehanda uttolkare av vokalmusik. Turnerade i olika repriser med Monica Z. Bland andra.

Frisk Dikt

Känns märkligt att besöka en stad som man bott i i nästan 20 år och bo på hotell. Åbo poesidagar har avnjutits i roligt sällskap och nu återstår bara att försöka orientera sig i vardagen igen. Fast vad det galna i poesin (temat löd Poesi och galenskap) egentligen syftade på vet jag inte om vi egentligen kom närmare. Förutom att all (bra) poesi på något sätt går emot förnuftet. Vill man göra en riktigt dålig definition av vad lyrik är, och det tänker jag göra nu; pass på, kan man säga att det är en samling anomalier som återkommer med olika frekvens.

Så jag passade på att fråga en viss litteraturkritiker vad Frisk Dikt är. Litteraturkritikern, vars litteratursyn, åtminstone som den tar sig uttryck i hans dagliga värv, jag inte riktigt delar, meddelade genast att det kan han svara på. Frisk Dikt är Runebergs Älgskyttarne. Och det kan vi väl hålla med om att friskt och sunt har nationalskalden skrivit. Fast beskedet om Älgskyttarne gjorde en annan kritiker, och god vän till mig, illa berörd, eftersom hon tyckte att just den dikten är en av de få saker JLR skaldat som ännu kan ge en njutningsfull läsupplevelse.

Jag tvår mina händer.

Däremot hade jag glömt bort hur mycket jag tycker om Barbro Lindgrens böcker, vad är det med mig?

onsdag 2 april 2008

I don't know what I'm doing...

... och det var väl ungefär så långt Rufus Wainwright hann på sin andra låt under gårdagens konsert innan han tappade bort sig i texten på This Love Affair. Att konserten var den första under denna turné märktes med all önskvärd tydlighet, ibland ett litet trevande mummel, ett litet felslag på pianotangenterna, nervösa skratt.

Men missförstå mig rätt: Rufus W är en fantastisk sångare och en riktigt habil pianist, och han har skrivit ett antal intelligenta och välarrangerade låtar som det är en njutning att höra på. Gitarrspelet var vad det var, fyllde sin funktion det också.

Och så fick jag höra min favoritlåt The Art Teacher, och inte bara min, av applåderna att döma.

He asked us what our favorite work of art was,
But never could I tell it was him
Oh, I wish I could tell him --
Oh, I wish I could have told him

söndag 30 mars 2008

By the end of the month...

Denna månad går snart mot sitt slut och jag märker att jag min vana trogen hunnit fylla april månad med program redan innan vi ens fått skriva 1.4. På tisdagen besöker både jag och Rufus Wainwright Kulturhuset ( med litet olika uppdrag), på torsdag skall jag se pjäsen Doktor Glas med Krister Henriksson i huvudrollen (är innerligt glad att jag haft sinnesnärvaro nog att inte titta på de nya wallanderfilmerna med KH, är utled på att man försöker sälja pjäsen med filmerna som draghjälp), och när veckoslutet stundar så söker jag mig till Åbo och poesidagarna. Poesi och dårskap lyder temat. Inte alltför långsökt, om man säger som så.

Idag så hade jag tänkt mig att jag skulle ha tagit mig till Luckan och hört på ett föredrag om Simone de Beauvoir och åldrande, men skyller på mitt eget, smygande åldrande, och ägnar mig åt matlagning och vila istället. Så där som det brukar gå på söndagarna.

torsdag 27 mars 2008

Långa streck, och korta

Är det den postwienska depressionen som tagit mig, eller? Är det bara en längtan efter en vår som aldrig vill komma? Är det arbetet med att ha bytt ut korta streck mot långa på de nya webbsidorna? Långa streck är en källa till glädje och tillfredsställelse för många personer i min omgivning, till skillnad från korta streck, vars felaktiga placering leder till en känsla av ofullkomlighet och ren olust. Jag vill skänka mänskligheten glädje och frid. Jag byter ut streck.

Imorgon är det den där dagen som alla arbetets hjältar egentligen lever för. Så även jag. Då blir det en ände på det myckna streckbytandet, jag väcks till liv av det lilla pipet som hörs när jag stämplar ut mig.

Även om påsken var rolig och miljöombytet innebar ett skönt avbrott från vardagen, så var det inget vilohem vi befann oss på. Kultur i stora doser ger intellektet träningsverk. Då är det ju också skönt att återvända till en hjärndöd vardag, men energinivån skulle må bra av några nätters riktigt god sömn. Det får bli min prioritet i helgen.

tisdag 25 mars 2008

Språkhanteringens vedermödor

Väl hemma igen så undrar man alltid om man verkligen har varit bortrest, eller om allt bara är resultatet av ens livliga fantasi, ett hjärnspöke som förser en med flashbacks från en centraleuropeisk huvudstad i begynnande vårskrud?

Språkligt sett så gav ju resan anledning till en osedvanlig grym behandling av det tyska språket, återigen märker man hur man kommer tillkorta, i det att man står och radar ord efter varandra på måfå, med en from förhoppning att ett igenkännandets glimt skall vakna i den tilltalades ögon. Det gick ditåt.

Operakvoten är fylld för ett litet tag. När jag hämtat mig från jetlaggen (en timmes tidskillnad) blir det något litet mera om både Wagners Parsifal på Staatsoper och Turandot på Volksoper.

I'll be back.

onsdag 19 mars 2008

Vad skall chiefen få?

Snart stundar en lycklig tilldragelse: chefen fyller jämt. För att alla anställda på ett konkret sätt skall kunna ta del av denna glädjens högtid, har det per epost gått ut en ukas om att personalen måtte samla in en summa pengar, som senare skall omsättas i en gåva, ett tecken på den stora vördnad och uppskattning de underlydande önskat uttrycka.

Denna lätt dirigerade spontanitet har väckt en del grufs i leden. Varför kan inte kulierna få samla ihop till en present, och ge den frivilliga summa de själv önskar ge, om de bidra med något? VIsserligen känns upplägget, managementet och kvalitetskontrollen på ifrågavarande firma snarlik den man anar härskade på de sovjteryska traktorfabrikerna under stalintiden, så då är det väl helt korrekt att man instruerar folket i hur den store ledaren skall uppvaktas (lite Nordkorea kan det verka, men skit i det).

Det ställdes ett par högst relevanta frågor i korridorerna på eftermiddagen: kan man få presentkort på Anticimex? Och vad kostar ett lastbilslass hönsgödsel?

söndag 16 mars 2008

Freud tar emot

Om fyra dygn sitter jag på ett flyg mot Wien. En Wienguide har införskaffats, jag har inte ens öppnat den ännu. Jag är löjligt dålig på att planera mina resor och har aldrig känt något som helst behov av att i detalj fundera ut vilka sevärdheter som absolut måste ses, eller om det finns något omistligt som jag måste uppleva innan vi åker hem. Freudmuseet kunde dock vara en anhalt. Om det är öppet under tiden vi är där, det är trots allt påsk. Kanske han tar emot i alla fall?

Förresten är det litet ljug när jag låter påskina att allt sker i ett oplanerat sus, och att jag med ett tålamodigt, öppet sinne, tar emot vad staden råkar ha att erbjuda när jag äntligen låter mina sandaler pröva gatstenarna i en vandring utan egentligt mål. I verkligheten ligger det biljetter och väntar på mig både till Staatsoper och Volksoper. Staatsoper står för det något tyngre programmet (en utförlig beskrivning av hur jag tagit mig igenom 4,5 timme Parsifal - Wagners sista opera - följer möjligen i ett inlägg efter resan), medan Volksoper brukar bjuda på litet glättigare tomgångar, operetter och sådant som den mindre nogräknade kan tänkas roas av. Där blir det Turandot av Puccini, och även för den mest oinsatta person så torde den korsögde mobilförsäljaren från Wales ha gjort arian Nessun dorma någorlunda bekant.

Men innan jag sitter och tummar mitt pass vid utgången av gaten på flygplatsen ute i Vandaskogarna återstår tre arbetsdagar, som likt oskrinva blad ligger och väntar i rad på mig. Redan på måndagen kommer jag att slungas tillbaka till webbknåpandets sisyfosarbete, en outsinlig källa till frustration och intellektuell förnedring.

fredag 14 mars 2008

Missförståndet är lögnens moder?

Man upphör att förvånas. Egentligen finns det inget att säga mera om den sms:ande utrikesministern, men en ständigt återkommande aspekt kan studeras också här (liksom i fallet med den nätdejatande statsministern). Det fungerar så här: om det börjar osa bränt - ljug!

Det måste vara frågan om en ryggmärgsreflex som är särdeles utvecklad hos vissa representanter för arten homo politicus. Säg att sms:en gäller ett jobb, att jag egentligen bara svarat på sms som motparten skickat, jag missförstod nog frågan, jag har egentligen inte skickat några sms, och jag, jag träffade min flickvän på Ikea. Och så vidare.

Det finska folket förlåter och går vidare. Vet inte om bristen på omdöme är större hos våra politiker eller hos oss själva. Hur som helst tycks vi förtjäna varandra.

torsdag 13 mars 2008

Brist, och bristens uppfyllande

Plötsligt hände det. Jag satt vid mitt arbetsbord och hade kommit till sidan 24 i skriften om finansministeriets kvalitetskriterier för webbtjänster (rör företrädesvis den offentliga sektorn), när jag överrumplades av ett stort sug efter knackkorv. De två, kalla, svampdolmar jag inmundigat på inrikesministeriets utfodringsanstalt hade oförmärkt sjunkit undan - idag fick jag behålla maten, såg inte röken av Päivi Räsänen i matsalen - och som en blixt från ovan drabbade mig knackkorvsdeprivationen med en aldrig tidigare skådad kraft.

Jag vet inte. Efter ett antal äkta knackkorvar kan jag bara konstatera att inte ens HK har något bestående att erbjuda för själen. Ingen tröst. En Stor Tomhet breder ut sig. I need a life.

onsdag 12 mars 2008

Ett ledfossil vid ratten?

Igår omslöt smogen Helsingfors, och det som jag under en bråkdels sekund tolkade som en rund månskiva visade sig efter litet tankearbete vara solen (månen är nätt och jämt i nyfas, den runda skivan jag såg från spårvagnsfönstret hängde någonstans i öster, och klockan var 8.15 = soluppgång en och en halv timme tidigare).

Min kropp ogillar alla dessa små - och större - partiklar som svävar runt den här tiden på året. Oberoende om de är ett resultat av tung trafik och ett överdrivet bruk av dubbdäck, eller om de förts hit av förliga vindar från växtbränder i Vitryssland och Ukraina. Mina små lungalveoler ryser vid blotta tanken. Nu ryser de också på grund av den konkreta närvaron av mikroskopiskt små korn som efter varje andetag hittar fram till de allra minsta skrymslen man kan tänka sig i en människas (mina, då) andningsorgan.

Må vara att man känner sig föranlåten att bränna gräs i Vitryssland. Däremot känner jag att alla SUVägare som kör förbi mitt vardagsrumsfönster borde gasas ihjäl inne i sina bilar, att alla kepsprydda gubbar som sitter en och en i sina kukförlängarbilar och kör in från Esbo till Helsingfors varje dag borde buntas ihop och sänkas i Bastuviken (tillsammans med sin bilar) och att privatbilismen är en ideologi som borde förses med samma varningstriangel som Jim Jones och Folkets tempel.

Och innan alla bilägare sätter fingrarna till tangentbordet vill jag meddela att jag inser att man inte klarar sig utan bil på den österbottninska/nyländska/åboländska landsbygden för att det ibland inte existerar någon som helst form av kollektivtrafik. Men SUVarnas och kepsgubbarnas framfart på Mannerheimvägen väcker oberoende av detta en ofrånkomlig känsla av förakt hos mig.

tisdag 11 mars 2008

Den kreativa trafikkonen

Om jag skrivit fler än ett inlägg på fyra månader så hade jag kanske kunnat uppamma en litet mer stabil känsla av existensberättigande på denna blogg. Men mitt kreativa ymnighetshorn hade förvandlats till en smutsig trafikkon vid sidan av den (a)litterära avtagsvägen som leder till alla övergivna bloggars avstjälpningsplats.

Nu har den vakne läsaren sett pluskvamperfektet i "hade förvandlats" och småningom insett att jag tycker att tiden är mogen för mig att kravla mig upp på motorvägen igen. Det är fel. Jag kommer aldrig längre än till det heldragna strecket vid vägkanten, där knatar jag vidare.

Däremot har jag uppenbart svårt att överhuvudtaget låta bli att skriva. Det kommer ni att få lida för.